Famous five för moderna barn


ippi Longstocking har ADHD. Jajamen, Pippi är en ohyfsad spoilt brat som förmodligen lider av någon sjukdom. Hon borde lära sig respekt, menar mina medstudenter och nickar uppfordrande. Kanske sätta sig på supernannys naughty chair och skämmas en stund.
Eftersom britter och irländare ändå har fått lära sig i skolan att Sverige är det ultimata exemplet på välfärd och jämlikhet, brukar jag storsint kunna uthärda en och annan gliring om vår musikexport eller vårt snus (alltid detta snus). Men när folk i min litteraturkurs klankar ner på Pippi Långstrump blir jag faktiskt förorättad.
Konspiratoriskt börjar jag fundera över britternas egen barnlitteratur: Enid Blyton, Edith Nesbit, Roald Dahl... Idel självrättfärdiga, förnumstiga barn som har hemliga klubbar, löser mysterier eller ärver chokladfabriker genom att vara så tysta och snälla som möjligt. Ja, det är väl klart, tänker jag kränkt och hämndlystet, att detta skoluniformsland föredrar Blytons artiga Famous Five framför den gapiga sanningssägaren Pippi Långstrump.
Intressant nog är Blyton portad från flera brittiska bibliotek. Med skattjakter, hembiträden och afternoon tea följer nämligen annan problematik: Julian, Dick, Anne och George är ack så engelskt käcka och renhåriga där de springer runt på mystiska hedar, bland slottsruiner, längs stormiga kuster - medan tjuvarna och smugglarna som de bussar konstapel Jenkins (eller hunden Timmy) på är svartmuskiga och jobbar på tivoli.
(Wikipediafakta om Blyton: hon misshandlade sin egen hund till döds och skickade iväg sina barn till internatskolor för att slippa se dem.)

Blyton har kritiserats, inte bara för att vara rasistisk och sexistisk, utan också - en smula anakronistiskt - för att skildra ett England som nu mest framstår som en nostalgisk dröm. Kanske till och med som motsatsen till det moderna Storbritannien post Thatcher som återges i skotska eländesfilmer om kriminella sextonåringar, eller i 80-talsskildringar som Billy Elliot och This is England.
I flera omgångar har, de numera politiskt inkorrekta, femböckerna tvättats. Njurpaj och lungmos byttes ut mot spaghetti och köttfärssås och Aunt Fanny (= slang för fitta) döptes om till Aunt Franny (i de svenska översättningarna ersattes zigenarna med campande tyska turister, och pojkarna fick hjälpa lillasyster Anne att diska upp efter maten).
2008 sänds Famous Five som animerad disneyserie i mangastil på BBC. Men Famous Five består nu av avkomman till gamla femgänget. På så vis blir det möjligt att förmedla modern ideologi. Förutom en hel del ny teknik (Fem löser i-podmysteriet?) får vi stifta bekantskap med Georges halvindiska (postkoloniala?) dotter, samt med - tack gode gud Disney - en amerikansk shopoholic. Globaliseringen har nått nationalsjälen skulle man kunna säga. Och i nya Famous Five är det inte Julian som är gängets ledare, utan den utmanande pojkflickan Jo. Som, om jag får hytta med fingret lika självrättfärdigt som Julian, är rätt lik Pippi Långstrump faktiskt.

Malin Nauwerck läser andra året på masterprogrammet i litteraturvetenskap (Comparative literature) på University of Edinburgh, Skottland.


Annons

Annons

Läs mer

Ergos kåsör Eric Axner-Norrman är tillbaka. Den här gången med skrämmande observationer kring arbetslivet efter…
Cogito ergo sum. Jag tänker, därför finns jag. Som filosofistudent har jag hört dessa ord otaliga gånger.  Det är…
I sitt sista kåseri för Tidningen Ergo skriver Eric Axner Norrman om den eviga frågan: WWVD - What would Voltaire do?