Vingklippt humorist
I förra numret av Ergo hyllade jag för hundraelfte gången de svenska värdena i förhållande till de brittiska. Till slut fick någon i Sverige nog och skickade mig ett anonymt paket på posten, vilket visade sig innehålla Carl-Johan Vallgrens För herr Bachmanns broschyr - en bok som kan beskrivas som en hatmonolog över Sverige. På de första sidorna raljeras det exempelvis över svenskars språkkunskaper: engelska talar man hjälpligt, ofta på barns eller efterblivnas vis, fast man hela tiden berömmer sig av att på detta språk vara bäst i världen, minst lika bra som en infödd engelsman eller skotte och bra mycket bättre än en irländare eller sydafrikan.
Jag får igenkänningsrysningar. Ja, jag älskar att - på ödmjukast möjliga sätt, nota bene - berömma mig själv vad det gäller det engelska språket och den engelska kulturen. Jag vill göra rätt och jag vill vara coolast i klassen. Ju mindre svensk, desto mer cool är jag.
Helst vill jag förstås vara sådär brittiskt elokvent och vitter som Jane Austen och Oscar Wilde, men jag behöver inte läsa Carl-Johan Vallgren för att förstå att det ligger utanför min räckvidd. Mitt språks begränsningar är uppenbara: om jag pratar engelska som ett efterblivet barn, hur skulle jag någonsin, på mina villkor, kunna vara rolig? Jag menar rolig på samma sätt som britter är roliga - verbala, finurliga och sarkastiska på samma gång. Vitterhet kan tyvärr inte uttryckas riktigt lika bra med gester och grimaser.
Vingklippt som humorist får man kompensera sin bristande brittiskhet på andra sätt. Somt går av sig självt, som att byta ut det hederliga svenska proletärkaffet mot blaskte med mjölk, börja använda lokala svordomar och slanguttryck som shitloads (uttalas på skotska shäätloods) eller prata rugby istället för hockey (vilket inte innebär några direkta svårigheter, förutsatt att man har otillfredsställande kunskaper inom båda sporterna).
Annat kräver mera ansträngning, som exempelvis att erövra de populärkulturella referenser vilka aldrig har varit mina. För att avhjälpa detta brukar jag i åtminstone varannan mening infoga citat från komediserier som Peep Show (som av outgrundlig anledning inte visas i Sverige) och Father Ted (som jag ännu inte har sett).
Mest patetiskt är ändå detta: innan jag går in i min lokala elektronikbutik för att köpa mig ett cadbury chokladägg (ty varje respektabel affär i Skottland, oavsett vilken affär det är, består åtminstone till hälften av godishyllor), memorerar jag de olika valörerna på mynten. Tyvärr grips jag ändå alltid av panik när jag står framme vid kassan med alla mina två-, fem- och tjugopencare, och har glömt bort vad som är vad, vilket brukar resultera i att jag ger upp, betalar med en sedel och får en miljon nya mynt i växel.
Så kanske har herr Vallgren en poäng. När jag försöker att återuppfinna mig själv på engelska blir jag, om inte ett efterblivet barn, så åtminstone till någon annan. Storögd, ängslig, mynträknande. Och inte särskilt cool alls faktiskt.
Malin Nauwerck läser andra året på master-
programmet i litteraturvetenskap (comparative
literature) på University of Edinburgh, Skottland.
