Biblioterapi
Vad gör vi när svärtan och svårheten drar över oss? När livet inte är så himla skitkul som vi ville? Som deltidsdeppig litteraturvetare vill jag gärna tro att böcker är svaret. Jag får medhåll i så väl bokutgivarnas katalog som i tidningen Vi läser - våren går i biblioterapins tecken. Det finns bara ett problem, tyvärr tillhör jag den lärarkategori som är kritisk till den klassiska självhjälpslitteraturen. För mig är böcker som Mia Törnbloms Självkänsla nu själavårdens dammsugarföräljare. De säljer sin dikt om salighet till alla som vill ha. Själaro, 2 för priset av en, kom och köp, enkelt, billigt. Nej, det går jag inte på.
Fler än jag är skeptiska. Daniel Sjölin, programledare för SVT:s litteraturmagasin Babel, sa tidigare i våras att Babel skulle bli ett jättedåligt program om inte redaktionen drevs av ångest, skuld och skam. Jag förstår hans poäng, för oss som inte tror på lycka som normaltillstånd eller drivkraft får den klassiska självhjälpslitteraturen lätt motsatt verkan. Själv är jag hellre lite olycklig då och då än identifierar mig med forcerat balanserade självhjälpsgurus. Fåfängt håller jag kvar vid min tveksamt klädsamma vardagsmelankoli. Ändå tycker jag att debatten om självhjälpslitteraturen är smalspårig. Varför kan vi inte också prata om böcker som, trots att de inte säljs som lyckolitteratur, har samma effekt?
För självklart händer det att min småputtriga vardagsleda övergår till helvete. Vid dessa tillfällen har jag inte råd med snobbism, nöden kräver litteratur som hjälper. Min lösning har blivit att läsa det mest becksvarta jag kan komma över. Istället för självhjälpsböcker för framgång letar jag upp berättelser om människor som är ännu eländigare än jag. Jag har på detta sätt samlat på mig ett litet personligt bibliotek som jag kallar Depressionsporr för akademiker i kris.
I min personliga lästerapi ingår exempelvis Gunnar Lundkvists mörka fabeldjursserier om Klas Katt och Olle Ångest, figurerna som bor i Hell city, staden där alla är alienerade och de som inte tror att de är det lever i förnekelse. Svettig av att bli missförstådd, till och med av sig själv, faller Klas Katt då och då ned på knä i självömkan. I oförmåga att formulera meningslösheten med ord mördar han ett par TV-installatörer. Efteråt tycker han lika synd om sig själv. På mig har detta en healande effekt: livet är visserligen skit, men jag har åtminstone inte dödat en kabelgubbe.
Man måste självklart skilja mellan seriefigursångest och verklig kronisk depression. För klarsyn om det senare läser jag Ann Heberleins fantastiska nyutkomna roman Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Och jag tänker att jag åtminstone inte är självmordsbenägen, skuldsatt eller diagnostiserat manodepressiv. Jag finner också tröst i att Heberlein, som har alla dessa problem, har mer urkraft och intellekt än mensaklubben på konferensresa.
Ibland skäms jag över min bruksmässiga syn på litteratur, att jag i de svåra stunderna inte njuter böckerna som konst, utan använder dem som medel för ett mål. Hänsynslöst destillerar jag mitt livselixir direkt ur litteraturhjältarnas smärta. Men det får vara så, mina böcker får stå ut med att tjäna mig. De får blänka svart och trösterikt i bokhyllan och tas fram när tillvaron är som värst och sämst. Samlat blir de min allra käraste biblioterapeut, en litterär badring att guppa i när livslusten tappat simförmågan.
