En kupp värdig Nordkorea
Nordkorea är ett politiskt genomreglerat land där kvinnor måste bära kjol och där det bara finns fem tillåtna frisyrer för män. Man ska inte ha för roligt tyckte diktatorn Kim Jong Il när han förbjöd privata karaokebarer eftersom de hotar det socialistiska systemet. Journalister som besöker Nordkorea inbjuds till sightseeing anordnad av regimen, och man åker längs de storslagna boulevarderna i Pyongyang där motorvägarna är sjufiliga. Men dessa motorvägar är så gott som alltid tomma eftersom det inte finns några bilar i landet (och förresten får inte vem som helst köra bil i Nordkorea). Ändå beskrivs boulevarderna som karakteristiska för Pyongyang. Så kan det gå.
Just nu identifierar jag mig starkt med Kim Jong Il, ty under ett år har jag skönmålat och förhärligat mitt fosterland. Detta slog mig när jag återsåg Sverige för snabbvisit och jobbintervju. Var är allt det vackra? Var är alla blonda människor? Varför är husen inte röda? (var är isbjörnarna som jag har skrutit så mycket om?)
Denna sommar har jag bjudit vänner till Sverige för att visa upp landet jag under ett års tid oavbrutet har talat om och definierat mig själv utifrån. Jag har funderat mycket på vad jag ska visa dem och på vad de tror att de ska få. De tror att de ska få åka skärgårdsbåt och möta långa vikingar och valkyrior. De tror att de ska dricka det godaste kaffet i världen och att de ska få se ett skitstort Ikea.
Men jag tror att det kommer att regna på skärgårdsbåtarna och att vikingarna och valkyriorna är dryga och vägrar snacka engelska. Jag tror att kaffet är svindyrt och Ikea stängt, eller täckt med byggplast så att man inte kan se det. Och jag vet att det finns ett annat Sverige där ute som jag inte kan stå for. Hur förklarar VÄLFÄRDSSTATEN till exempel Rosengårdsupplopp, de kvinnohatiska kommentarerna på debattsajter som Newsmill, eller Stockholms alla uteliggare (och de cirka 40 vi har i Uppsala, inkluderat ostnallaren Rajan som jag har hört sägas bodde i källaren på mitt gamla studenthem).
Så medan jag på flygplatsen slugt packar om och gömmer väskor i väskor och jackor i påsar för att lura mig förbi Ryanairs snåla bagagerutiner (ENDAST EN VÄSKA TILLÅTEN, KAMERA, DATOR, NECESSÄR, BÖCKER RÄKNAS SOM VÄSKA) planerar jag en kupp värdig en nordkoreansk diktator.
Den ocharmiga bussturen från Skavsta blir min första cover up. Jag får helt enkelt hålla för ögonen på mitt sällskap när vi åker förbi sjabbiga industriområden och McDonalds. (Exempel på min lögnaktighet: jag har berättat historien om hur Max konkurrerar ut McDonalds 100 gånger men inte en enda gång nämnt att Stockholm är världens McDonaldstätaste stad.) Distrahera dem kommer jag att göra genom att som ett mantra rabbla Stockholm is the Venice of Scandinavia, Uppsala is the City of the Learned.
Lagom till Ikea vid Kungens Kurva kan de få börja titta igen.
