Guldfisk, elitidrott och en sista april

Guldfiskar brukar ju vara metaforen för kort minne. Och nog har jag känt mig som en guldfisk denna termin. Letat febrilt i hjärnvindlingarna. Konstaterat att där är tomt. Nu är 15 års uppehåll inte direkt en kort tid. Men att läsa en C-kurs så lång tid efter att man tagit A och B-kurserna är inget att rekommendera. Guldfiskkänsla kommer uppstå, jag lovar. Det handlar inte bara om att kunskaperna är som bortblåsta, i tidigare krönikor har jag nämnt språket, skillnaden i teknik och rutiner som ändrats under åren. Vid sin första kurs på universitetet får man introduktion till allt, när man läser en C-kurs förväntas man vara insatt i hur saker och ting fungerar. Nu är det inte mer svårlöst än att fråga närmsta kursare, och har man väl letat sig fram till expeditionen kan man alltid fråga där, men att jag skulle känna mig bortkommen och tafatt hade jag inte väntat mig när terminen började. Men jag är rätt säker på att dessa 15 år har gjort att jag skriver en förbannat mycket bättre uppsats än vad jag hade gjort annars. Och framförallt: jag skriver den. Så uppehåll i studierna rekommenderar jag, men kanske inte så långt. Eller: varför inte?
Elitidrottare har jag inte varit. Någonsin. Men jag vill påstå att jag denna vår snuddat vid tillvaron som elitidrottare, mentalt. Förmågan att behålla fokus måste vara central för att lyckas. Hur skadefri jag än är så blir det inte resultat om jag istället fikar eller städar eller bara surfar runt lite. Att vila om det är det som behövs. Att ta tag i uppsatsen igen när jag vilat mig. Fokus på det som är viktigt nu. Och likt en elitidrottare har jag nu förstått att jag måste räkna med att kanske inte gå i mål. Inte nå dit det var tänkt. Eventuellt inte bli filosofie kandidat i vår. En exkursion krockar med den där sketna restkursen på B-nivån. Men det gör inget, har jag väntat 15 år kan jag vänta en termin till.
När jag skriver detta är det valborg 2009. Klockan är 10.15 och jag har kört fast i uppsatsen, men plötsligt lossnar det. Ser lösningen. Det flyter igen, jag vet att jag kommer fixa det. Bli klar och bli nöjd. Minns andra valborgar. När det var otänkbart att skriva uppsats just denna dag. Minns trängseln vid ån 10.15. Minns soliga, roliga, eftermiddagar i backen i väntan på treslaget. Inte olik nyårsafton med löften i luften om en annan tid. Nu: juice i soffan med en tvååring vid min sida. Bättre kan sista april inte vara. Och jag skålar och lovar mig en examen - kanske i juni, kanske i julklapp.