Läsningens flagellanttåg

Min skola av rosa skjortor och blå tubtoppar hade ett av de högsta betygssnitten i landet. Killarna var smygrasister och antifeminister och tjejernas hästsvansar var så tjocka och glänsande att de tycktes doppade i olja. I min skola förvandlades linjen sam/kultur (humanistisk fanns inte) plötsligt till sam/sam, på proven i svenska fick vi låtsas att vi hade rest i en tidsmaskin och hittat Hamlets dagboksblad, och den utlovade kursen i litterär gestaltning ställdes in. Istället kunde man välja aktiekunskap, specialidrott och affärschans-Ryssland (en kurs om mobiltelefoner).
När jag i olika sociala sammanhang avslöjar att jag är litteraturvetare måste en viss typ av killar genast berätta att de inte har läst en bok sedan Kung Kalle knyter skorna. Sedan tittar de utmanande på mig som om jag skulle bli personligen förolämpad.
Ungefär som om jag skulle säga: Nä det går ju inte FÖR sig. Har du verkligen FÖRSÖKT låtsas att du reser i en tidsmaskin och hittar Hamlets dagboksblad?
Imponerad blir jag kanske inte av dessa triumfatoriska utspel, dock inte heller provocerad. Däremot vet jag varför jag förväntas att bli det.
Det är för att Gud skapade ordet och såg att ordet var gott.
Sedan skrev Paul Auster och Carlos Ruiz Zafón en massa narcissistiska böcker vars enda budskap är att litteratur är litteratur är litteratur.
Under tiden fick vi höra allt om hur läsning är DEMOKRATISKT, UPPBYGGLIGT, UTBILDANDE och GOTT FÖR SJÄLEN.

Men stämmer det? Litteraturen är allt för litteraturen och kanske är det ett problem att den älskar sig själv med en så lidelsefullt återgäldad kärlek. Kanske har det stigit den åt huvudet? Kanske är den mest självgod?
Ty vad är mer irriterande än att lyssna till de beslutsamt frälsta som med någon trist Strindbergsroman i högsta hugg bedriver korståg mot de illiterata? I sin mission hyllar detta läsningens flagellanttåg ihjäl litterturen - ofta på bekostnad av en annan typ av storytelling som exempelvis tv-serier och dataspel (ja hur i allsindar skulle man kunna fantisera om Hamlets dagboksblad i ett tv-spel? )
Jag vet inte vad litteratur är för andra, bara vad den är för mig, och jag kan inte skriva att läsning är en öppning till andra världar, en vän i nöden, eller en erotisk kunskapsupplevelse. Kanske är den allt det där, men i min skola var den en skam. Förfrämligad genom andra som inte läste på samma sätt och som gjorde den till lögn och skryt. Senare blev den en överlevnadsstrategi och en pose.
Och kanske är det därför jag tycker att man kan få strunta i litteraturens eventuella essentiella värden och surfa på dess yta. Ikläda sig dess olika identiteter och vara en författarflikka (attribut: Sylvia Plath-dikter), tragisk romanhjältinna (attribut: lacksigill), intellektuellt existentiell (attribut: kaffe) för ett slag. Den verkliga läsupplevelsen förblir ändå en oåtkomlig hemlighet.