A-kursexperten och bildningskomplexet

Vi känner honom väl. Han är sociolog eller statsvetare eller egentligen vad som helst. Studenten som, även om han så bara läst en 7,5-poängare, ständigt har behov att hävda sin kolossala kunskapsmängd. Oavsett bildningsgrad kan vi kalla honom a-kursexperten. Han kännetecknas av ett enda utmärkande drag - sin dryghet.
Va? Vet du inte vem det är? säger han med skenbar förvåning efter att ha namedroppat någon 1800-talsforskare. Illa döljer han sin nöjdhet. A-kursexperten myser och fnyser sig runt i tillvaron. Han sitter på information som resten av världen inte gör. Tror han.
En vän berättar om en situation utanför en nation. Vakten kollar kårkort med en ficklampa när en i sällskapet viskar: Åh, nu har jag ett så himla roligt skämt, men det kommer du nog inte att förstå eftersom ni inte pluggar engelska som jag. Min kompis blir nyfiken och ber personen att berätta. Alltså, när jag såg ficklampan tänkte jag säga ’flashigt’. Ridå.
(Och i stillhet frågar vi a-kursexperten: Vem vet INTE att ficklampa heter flashlight på engelska? Flashlight, flashigt. Krävs det verkligen universitetspoäng för att förstå ett ordskämt på barnprogramsnivå? A-kursexperten? Hallå?)

Vi gör en helomvändning och tittar på a-kursexpertens attitydmässiga motsats. Oavsett bildningsgrad kan vi kalla honom bildningskomplexet. Han som känner att han borde ha större kunskaper i sitt ämne efter x antal universitetspoäng. Han som behöver avslappningsövningar för att ens våga öppna munnen på ett seminarium. Som rabblar mantrat jag är inte intellektuell, jag behöver inte vara intellektuell men aldrig riktigt lyckas ninja bort den gnagande känslan av att han borde kunna mer, vara smartare, ha läst fler svåra böcker.
Hur osannlikt det än kan låta är bildningskomplexet och a-kursexperten två sidor av samma mynt. De möts, tyvärr, i en gemensam längtan efter bildad upphöjdhet. Deras sätt att hantera sin strävan efter expertis är olika, men båda vill skaffa sig kunskap för att få en trygghetsgarant, en social position som den som vet.

De vill ha ett ämne som är sitt, kunna lika mycket som sin 60- åriga professor eller som expertkommentatorn i någon av dagstidningarna. I deras ögon har fackidioten fått status som förebild, och i sin enfald ser de endast en väg till existensberättigande i universitetsvärlden: uppvisande av omänsklig belästhet.
Till alla a-kursexperter och bildningskomplex där ute har jag ett budskap: Tagga ner. Ni kommer inte att bromsa evolutionen för att ni inte vet allt vid 22 års ålder. Ni kommer antagligen att få ett jobb i framtiden och säkert få ligga också. För det är fantastiskt med människor som ständigt lär sig saker, men inte när de drivs av viljan att ha sina kunskaper till att hävda sig med. För risken finns att lusten inför ämnet punkteras när allt handlar om prestige. Att man gör sin omgivning osäker genom att ständigt mäta, jämföra och konkurrera. Eller det mest tragiska, att man för evigt blir en dryg eller ledsen jävel som det står bildningskomplex i fejan på.
Tro mig. Det finns snyggare saker att skriva i pannan. För av alla föreläsare och smarta kursare jag mött genom åren har de mest respektingivande knappast varit universalgenier. De har varit kunniga och engagerade, men väldigt sällan vandrande encyklopedier.