Animerat utanförskap
The Flintstones, The Jetsons, Family Guy och The Simpsons heter fyra tecknade komediserier som utspelar sig i olika tid och rum men som ändå har allt gemensamt. Gränslösa familjefäder med alldeles för snygga och tålmodiga fruar utsätter sin familj för jobbiga saker men inbjuder samtidigt till skratt i sin tröttsamma bufflighet.
Dessa serier har också gemensamt att de inte får mig att skratta. Jag tycker inte att det är roligt när Homer glufsar i sig donuts, när Fred ljuger för Wilma för att smyga iväg och bowla eller när Peter glor på nakna bröst från grannens tak. Detta är gjort för någon annan, tänker jag och känner mig utanför. Samma känsla infinner sig när jag ser överskattade smarta grabbfilmer med smarta dialoger.
Kvinnor konsumerar kultur mer identifikatoriskt, säger forskarna. Lätt att säga för den som aldrig behöver konfronteras med problemet, säger jag. Lejonparten av all kultur, i synnerhet vad gäller tv och film, är ju skapad av män med män som implicita konsumenter.
Jag tänker på 80-talsfiguren He-Man som kunde köpas som muskulös actiondocka med tillhörande tiger och svärd. Vad många har glömt bort är att He-Man också hade en tvillingsyster: krigarprinsessan She-Ra. I min barndoms tv- och leksaksvärld vimlar det av gestalter som She-Ra: piratflickan på legoskeppet, Leia i Starwars, Tifa i Final Fantasy VII, prinsessan i Super Mario, den 17:e fantomens syster Julie - gestalter som accepterades men inte älskades av huvudpubliken. Desperat klängde jag mig fast vid dessa kvinnliga, ofta ointressanta bikaraktärer som aldrig fick spela huvudrollen. Kanske för att på så sätt erövra en masskultur som uppenbarligen inte var skapad med mig i åtanke.
I Jetsons, Flintstones, Family Guy och Simpsons är det antingen ont om sådana livbojar, eller så har jag tröttnat på att famla efter dem. Lets face it: det handlar om manliga karaktärer och manliga projekt - alla varianter på samma tema: att vara man (= människa) eller att inte vara man (= människa). Problematiken, liksom skämten suggereras fram med kvinnorna som kuliss och jag föreställer mig hur manusförfattarna fnyser åt den absurda tanken på att skapa till exempel en rolig och intressant moderskaraktär: Kvinnor är inte roliga men vi kanske kan göra någonting på att de gillar att köpa skor.
Skor ja. De fanns i skimrande lila, rosa, pärlemorvitt till Lady Lovely Locks, 90-talets motsvarighet till He-Man. Trots att hennes kungarike ständigt hotades av svarthåriga Ravenwaves och hennes elaka medhjälpare Hårtuss, kunde Lady Lovely Locks med hjälp av sitt goda hjärta övervinna de värsta faror.
Jag älskade Lady Lovely Locks. Hon bodde i ett universum tillägnat mig och mina rosa prinsessdrömmar. Det går en linje från henne till serier som Twilight, Sex and the City och Gilmore Girls. Och så länge jag känner mig utestängd från förment könsneutrala tv-program kommer jag att fortsätta idealisera denna konsumtionsälskande, plastiga smörja för vad den representerar - någonting annat.
