Kulturell klass skiljer chihuahuan från vintage-katten
Bilden är i sepia och föreställer ett träd. Under står det ”arbre” som betyder träd på franska. Scroll ner: en bild på två röda lackskor som sticker fram under draperiet i en photo booth. Bildtext: ”new york” (det heter samma på franska). Scroll ner igen, rubrik: ”var i stan kan man hitta de finaste kastanjerna?”
I bloggarna pågår det en alternativ berättelse om vår tid. Denna berättelse handlar om flickor med konstfärdiga 30- och 40-talsfrisyrer, uppdressade i vintage-kläder. Flickorna böjer graciöst på nacken och blottar ett vackert nyckelben eller en grop i nacken. De tittar ut genom fönster med en cigarett i handen, de dricker gnistrande drinkar i grönaktigt ljus, de läser koncentrerat ur en bok, vald för sitt omslag, på en fransig kanapé.
Berättelsen dröjer helst vid vardagens små kuriositeter, men det man minns bäst är alla vackra saker som virvlar förbi: knäppkängor, rosetter, antika leksaksdjur, pärlhalsband, pimpade muffins (förlåt, ”cupcakes”). Verkligheten inte bara mytifieras, utan precis som i vilket glossigt livstilsmagasin som helst, objektifieras den också. Jag kommer att tänka på ordet ”vardagslyx” (även om dessa skribenter kanske hellre skulle tala om att ”fly in i en sagovärld” – det skimrande språket, fullt av gemener, lingonsaft, regnbågsdroppar, skiljetecken och franska tillhör estetiken).
Men också en sagovärld kostar pengar, tid och ansträngning. Kroppen ska utsmyckas, fulländas och fotograferas, och det tar en och en halv timme oavsett om håret onduleras eller bleks till hårrötterna. Ganska snart börjar man undra vad som egentligen skiljer ett par hemknypplade spetshandskar från en kaninpäls? Eller en chihuahua i Louis Vuitton-väska från vintage-katten Kingsley som det startades en världsfrånvänd insamling till eftersom han behövde en tiotusenkronorsoperation för sin njursten. Kanske handlar skillnaden som vanligt om kulturell klass, om vem som kan föra sig, om vem som har språket (eller kameran), om vem som kan vara exhibitionistisk utan att föraktas.
Vissa kommer alltid att ställa sig frågan: hur lever man när varje handling föregår ett blogginlägg? Är det tvångsneurotiskt att behöva styla sin sallad till perfektion (jordgubben lite mer åt höger tack) innan man kan ta kort på den, för att slutligen kunna börja äta? Dock är det inte detta, nya sätt att leva på som är mest problematiskt med bloggar som dessa. Snarare då en pockande materialism, kombinerad med förment feministiska ideal. Ty tvärtemot vad den utger sig för, är retro-trenden inte ekologiskt skyddad från påtvingande ’kvinnlighet’. Överbetonandet av gammeldags, feminina ideal (korsetten, hallå) återger dem inte bara i en skrattspegel, det reproducerar dem också. Och när jag läser om jakten på de perfekta vintage-spetsarna till den perfekta bröllopsklänningen för att det ska bli så perfekt som möjligt är cirkeln sluten och det skaver lika mycket i mig som vore jag fjorton.
