Överanvändandet. Av. Punkter.
Det började på rasterna. Jag minns pingisbordet, fotbollsplanen, biljardbordet – alltid ockuperade av samma killgäng. Sedan kom idrottslektionerna, timmar av psykisk och fysisk misshandel: hårda armbågar i brösten och mellan revbenen, välja lag, arga sportpojkar som hatade att förlora (”passa inte till tjejerna”, ”men BRA gjort”). En gång om året var det tjejgrejer som dans eller aerobics på gympan. Då fick de killar som inte ville delta gå och träna på gymmet istället. På grannskolan delades idrotten upp efter kön (likaså hemkunskapen av outgrundlig, förmodligen sexistisk, anledning). Konsekvensen blev att de svagaste killarna under dessa idrottslektioner intog tjejernas plats som hackkycklingar. Samma killar klagade sedan på hård stämning i gruppen utan att förstå att den berodde på att de hade vänt sig mot varandra istället för mot oss.
Ja, jag minns denna aggressivitet. Kanske var det här som jag insåg att män och idrott är världens mest överskattade och ickeförtjänt högljudda fenomen. Kanske började det här.
Fortsättningen kom förstås. Den kom i form av tv-tablåer dominerade av hockey och längdskidåkning, slagsmålen på tunnelbanan och widescreen-skärmarnas blåkalla sken på puben. Den visade sitt fula tryne varje gång det talades föraktfullt om damfotboll eller ’testosteronstinna’ idrottskvinnor från öst.
Men framförallt manifesterade den sig genom sportjournalistiken. Jag menar den sportjournalistik som är Stockholmsbaserad, skriven av män och mest handlar om den universella angelägenheten fotboll. Fifa har fler medlemmar än FN. Fantastiskt. Men vem är det som får utöva denna sport på universalitetens villkor? Ursäkta om jag påpekar det uppenbara.
Min största invändning mot sportjournalistik av denna typ är dock inte att den på ett homoerotiserande, sliskigt sätt framställer män som norm. Nej, jag hatar allt som den representerar. Jag hatar flosklerna, jag hatar värdeorden. Jag hatar referenserna till ”tv-sofforna ute i Sverige” och de mer eller mindre begåvade liknelserna av typen ”skeppet som brändes i två ändar”. Jag hatar överanvändandet. Av. Punkter. För. Effekt. Framför allt hatar jag de vulgära, frekvent återkommande, jämförelserna med kalla kriget, atombomben och Berlinmurens fall.
Genom sportjournalistiken paras aggressivitet med sentimentalitet. Med en subtilitet värdig American Idol gör skribenterna allt för att utmejsla tårdrypande berättelser om vägen till triumf. Den givna mallen inbjuder till att göra en fotbollsplan av ett grässtrå. Exempel: ett regnigt allsvenskt derby blir storyn om David och Goliat; ’slagfältet’ där något ’historiskt’ bevittnas och där Ljudet. Av. En. Fotboll. I Nätet vida överträffar världens vackraste konstverk. Och återigen reproduceras en svulstig segerkultur där stark är bättre än svag och där det viktiga, tvärtemot vad våra knattetränare lögnaktigt påstod, inte är att delta utan att vinna. Alltid. Oavsett. För evigt. Amen.
