En dubbel halvmesyr

När den studiesociala kommittén presenterade sitt slutbetänkande på en presskonferens i Rosenbad den 30 mars 2009 var det en sorglustig tillställning. Kommitténs ordförande, centerpartisten Roger Tiefensee, såg lätt obekväm ut när han presenterade kommitténs förslag, som om han själv inte riktigt trodde på dem, och när han var klar lämnade han över ordet till de övriga delegaterna i den parlamentariskt sammansatta kommittén, som sedan fortsatte presskonferensen med att ta avstånd från den ena eller andra punkten i betänkandet. Att kommitténs medlemmar själva inte tycktes vilja stå för dess slutsatser var ett illavarslande tecken, och de flesta intressegrupper reagerade också med besvikelse på utredningsbetänkandets innehåll.
Att resultatet verkade vara en besvikelse för de flesta grundade sig förmodligen i att många hade haft stora förhoppningar på resultatet av den studiesociala kommitténs arbete. Engagerade inom Sveriges olika studentkårer och andra studentfackliga intresseorganisationer hade hoppats på att det äntligen skulle läggas fram en lösning på de problem som under de senaste decennierna blivit allt mer uppenbara, nämligen dels att det sociala skyddsnätet för studenter lämnar mycket i övrigt att önska i jämförelse med villkoren för landets övriga medborgare, och dels att studiemedlets köpkraft under lång tid kontinuerligt urholkats. Att kommittén var parlamentariskt sammansatt öppnade för breda och hållbara uppgörelser, och det faktum att alla påpekanden om missförhållanden och förslag på förbättringar som framfördes av studentrepresentanter till utbildningsdepartementet efter att kommittén tillsatts 2007 möttes med ett undanglidande ”det där tar vi när studiesociala kommittén kommit med sitt betänkande” bidrog endast till att skruva upp förväntningarna till orimliga höjder.

Egentligen borde det dock redan från början ha varit uppenbart att kommittén knappast skulle bli enig om mer omfattande reformer, inte minst på grund av att direktiven för utredningen spretade i olika riktningar. Dels skulle kommittén överväga gränsdragningen mellan studiemedelssystemet och de andra sociala trygghetssystemen, dels se över studiemedelssystemet i sig, och dels föreslå åtgärder för att öka genomströmningen i högskolan. I uppdraget ingick också att göra en översyn av kommunernas praxis för utbetalning av försörjningsstöd till studenter, och av om CSN:s verksamhet helt eller delvis skulle kunna föras över till det privata bankväsendet. Den parlamentariska kommittén hade därför väldigt mycket att ta ställning till, och väldigt olika politiska åsikter om vad som vore önskvärda förändringar.
Kommitténs arbete präglades också av att det inom regeringen uppenbarligen fanns olika viljor som inte riktigt kunde förenas. En av kommitténs huvuduppgifter var, som sagt, att öka genomströmningen i högskolan, det vill säga att få studenter att ta sina poäng fortare, för att minska den totala tiden som spenderas i utbildningssystemet. För att göra detta föreslogs dels en höjning av studiemedlet, dels införandet av spärrar i studiemedelssystemet.
Samtidigt var, och är, regeringens linje att arbete ska löna sig, och kommittén föreslog också att det så kallade fribeloppet, den mängd pengar en student får tjäna varje termin innan studiemedlet minskar, skulle ökas. Om studenter arbetar fler timmar kommer dock studietakten av nödtvång att minska, något som också påpekades i Finanspolitiska rådets årsrapport 2009. Där föreslogs istället att genomströmningen skulle ökas genom höjda studiemedel och sänkta fribelopp. Genom att försöka tillfredsställa både förespråkarna för ökad genomströmning och arbetslinjens tillskyndare blev kommitténs förslag halvmesyrer på båda områdena.

Även gränsdragningen mellan studiemedlet och de övriga sociala trygghetssystemen var föremål för kommitténs arbete, och en genomlysning av detta hade som sagt varit efterlängtad av många studentföreträdare. Problemet var dock att direktiven för denna del av undersökningen var relativt snäva: endast studiemedelssystemets förhållande till de övriga socialförsäkringarna skulle utredas, trots att bara hälften av studenterna faktiskt bekostar sina studier med just studiemedel, och nbsp; studiemedelssystemets förhållande till arbetslöshetsförsäkringen var dessutom specifikt undantaget i utredningsdirektiven.
Studiesociala kommittén kom dock med flera viktiga förslag vad gällde socialförsäkringarna i sitt slutbetänkande. I dagsläget kan den som studerar med studiemedel och blir sjuk endast sjukskriva sig på heltid, och under de trettio första dagarna bekostar studenten själv sin sjukdom genom lån från CSN, och det är först efter det som lånen skrivs av. Studiesociala kommittén föreslog att det skulle bli möjligt för studenter att sjukskriva sig på halvtid, och att det skulle bli möjligt att få ersättning för vård av sjukt barn eller närstående på samma villkor som vid sjukskrivning.

Vad har då blivit resultatet av den studiesociala kommitténs arbete? Studiemedlet höjdes vid årsskiftet, och kommer förmodligen att höjas igen under innevarande mandatperiod, och fribeloppet kommer också att höjas. Det är dock endast lånedelen av studiemedlet som ökat, och reglerna har också stramats upp rejält, vilket fått stor uppmärksamhet i pressen under hösten. Av kommitténs övriga förslag är det endast möjligheten till ersättning för vård av sjukt barn eller närstående som genomförts; möjligheten till halvtidssjukskrivning och andra förbättringar av socialförsäkringarna väntar vi fortfarande på. Kanske kan den nu verksamma socialförsäkringsutredningen inom det området lyckas med det som den studiesociala kommittén misslyckades med.

nbsp;