Tillbaka till spisen

Tydligen är hemmafruar det nya svarta. Det tror i alla fall Madeleine Wallin, ordförande i Haro (”Riksorganisationen för Valfrihet, Jämlikhet och Föräldraskap” enligt egen utsago), som säger att allt fler mammor vill vara hemma på heltid. ”Dagens norm med dubbelt heltidsarbetande, en intensiv genus-propaganda, en snäv jämställdhet och en näst intill helig förskola har inte gett de resultat som förväntats”, skriver Wallin i en debattartikel i Aftonblandet. Istället har den, menar hon, resulterat i att ”[k]vinnor och män är mer förvirrade i sina könsroller”. På Haros hemsida kan man till exempel läsa om hur illa det är att vårdnadsbidraget är så oerhört litet och att hemmaarbete inte är sjukpennings- och pensionsgrundande: ”De unga som idag blir föräldrar har (på grund av överbeskattningen, snedfördelningen av subventioner och transfereringar) i normala fall inga förutsättningar att leva på en lön.” Ja, då har man det ju verkligen knapert.

Haro är inte de enda som påstår att fler och fler kvinnor vill bli hemmafruar. Undersökningen ”Sverigemamma 2010” genomförd på föräldrasajten Familjeliv.se visar på samma resultat. Hur tillförlitlig den undersökningen är, har visserligen diskuterats. Signaturen Jenny, som kommenterat på ett debattinlägg i frågan, skriver att den inte direkt gav utrymme för nyanserade svar. ”Vill jag slippa jobba och vara mer med mitt barn? Ja, tack svarar både jag och min man. Tycker du att det är en bra lösning att bli ekonomiskt beroende av en partner? NEJ Ska hemarbete skattesubventioneras? NEJ ” (Men Jennys man var nu inte tillfrågad. Om pappor vill vara hemma eller inte var tydligen ointressant i sammanhanget.)
Men om det nu är så att hemmafruar är på modet igen? Då tycker jag att det är vansinnigt sorgligt. Och frustrerande. Hur kan kvinnor välja bort sin självständighet för att åter göra sig ekonomiskt beroende av sina män? Hur kan de sumpa sina chanser på arbetsmarknaden och, vad värre är, försämra sina barns chanser att växa upp till lika lön för lika arbete? Inte bara sina barns, förresten, utan även mina För mig är det oacceptabelt. Och det handlar inte bara om jämställdhet utan även om ren och skär solidaritet.

För precis som nuvarande regering anser jag att vuxna, arbetsföra invånare har en skyldighet att jobba om de har möjlighet. Jobba, betala skatt och på så sätt bidra till ett samhälle som kan försörja även alla dem, som av olika anledningar inte har möjlighet att jobba. Och dem som vill utbilda sig för att i framtiden kunna jobba. Och dem som vill ha sina barn på förskola för att kunna jobba. Vad jag däremot inte håller med regeringen om är till exempel vilka som ska anses vara arbetsföra, hur mycket människor borde jobba och ifall det är rimligt att ta pengar som borde gå till barnomsorg och lägga på vårdnadsbidrag. Jag betalar så gärna skatt för människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet inte kan tjäna sina egna pengar. Men inte, aldrig, för att någon ska kunna stanna hemma för att han eller hon har lust – oavsett om personen i fråga har barn eller inte. Vill ni göra det övriga samhället den otjänsten får ni bekosta det själva.
Och hur kan man se det som en samhällelig orättvisa att en flerbarnsfamilj med två vuxna inte kan leva gott på en ensam människas inkomst? I London kostar en förskoleplats allra minst dryga 10 000 kronor per månad – och då är det fyradagarsveckor.
Tänk då vad det kostar att ha två ungar på dagis, eller tre. Att ha flera barn i London är alltså en klassfråga. Det är vad jag kallar samhällelig orättvisa.

nbsp;