Fem år för sen och tusen gånger för dålig

I höstas hände det. I höstas mötte jag den. Boken jag borde skrivit. Den som borde blivit mitt genombrott. Den som behandlade mina ämnen med mitt språk, min humor och min cyniska men hopplöst romantiska tonårspoetik. Den som var sådär jobbigt bra att det kändes i hjärteroten, men ändå inte övernaturligt, ouppnåeligt bra utan precis så lagom, realistiskt bra att jag borde kunnat göra det själv.
Men istället blev den Amanda Svenssons genombrott. En helt vanlig 20-årig brud från Malmö. 20 ÅR Jag ville bara dö lite.
Inte särskilt sympatiskt av mig, jag vet. Riktigt osnyggt faktiskt. Men jag kunde inte hjälpa det. På något sätt var den där boken ett förkroppsligande av min egen, otillräckliga medelmåttighet.
Och jag insåg att någonstans inom mig hade jag räknat med att vara där nu. Vara ett namn i bibliotekskatalogen. En röst i den litterära diskursen. En hyllplats i bokhandlarna. Den unga talangen som gjorde sitt genombrott innan de flesta ens hunnit flytta hemifrån. Hade jag vetat i min spröda ungdom att jag en dag skulle vara 25 år utan att ha publicerat så mycket som en novell i en tonårsantologi… Åh, vilket misslyckande, vilken total hopplöshet

”Nu vet du hur jag har det”, sa Pojkvän när jag grät ut på hans axel. Pojkvän är slagverkare. Musiker. Alla vet ju att musikbranschen spyr ut underbarn som en katt spyr upp hårbollar. Hur mycket Pojkvän än repar, sliter, blöder, kommer han alltid att vara smärtsamt medveten om att han bara behöver öppna ett YouTube-fönster för att få se en femåring från Kina göra det han gör fast tusen gånger bättre. Gärna bakbunden och med ögonbindel.
Och ingenting vi gör är ju egentligen värt något om vi inte gör det bäst. Om vi inte var först, yngst, egnast. Eller?
Någonstans vet jag ju att alla böcker jag läst inte varit bäst. Att de flesta varit skrivna av människor i medelåldern och att de jag älskat mest ofta varit ganska triviala. Ändå är det så svårt att inte känna att loppet redan är förlorat, och det innan jag ens passerat Start.
Varför? Varför tror vi att någonting bra plötsligt är bättre för att det skapats av en tonåring? Att det är mer värt att göra sitt genombrott vid fjorton än vid 35? Alla vi som ännu inte släppt några böcker, skrivit några symfonier, startat några miljonföretag eller uppfyllt våra drömmar – inte är väl våra år bortslösade för det? Vi har väl haft annat för oss Saker som är minst lika mycket värda, bara inte lika uppseendeväckande. Jag vet till exempel att jag kan få in min hela knytnäve i munnen. För jag har tagit mig tiden att se efter. Jag kan dessutom fem olika sånger om bananer. Hur många kan du, Amanda Svensson?

Nej, allvarligt. Jag är så himla glad att alla inte har samma fixa idéer som jag. Att människor faktiskt fortsätter att skapa, uppfinna och experimentera livet igenom, hur småskaligt det än må vara. Tänk så fattigt vårt samhälle skulle te sig om alla bara gav upp så fort de insåg att de inte var först eller bäst.
Jag får väl trösta mig med att en av de böcker som jag beundrar allra mest här i världen är skriven av en 46 år gammal kvinna som innan dess inte producerat ett skit. Och aldrig kan jag tro att hon kunnat göra det bättre i 20-årsåldern. Kanske en sundare målsättning att förhålla sig till.
Synd bara att den boken också redan blivit skriven.