Farligt långskott från långtidsutredningen
Nyligen föreslog Långtidsutredningen att det ska kosta pengar att plugga. Skälet är att unga behöver komma ut i arbetslivet fortare för att kunna jobba mer och därigenom rädda välfärden när befolkningen blir allt äldre. Svenska högskolestudenter tar i snitt sex år på sig för att genomföra fyra års heltidsstudier och bara hälften har tagit examen efter sju år. Alldeles för söligt, tycker långtidsutredarna, och sett genom deras långtidsutredarglasögon måste det förstås vara frustrerande med alla dessa unga, arbetsföra människor som går och dräller på universitetet år efter år till ingen nytta.
Reaktionerna på utspelet lät inte vänta på sig. Sex minuter i elva samma förmiddag skickade Fria moderata studentförbundet ut ett entusiastiskt pressmeddelande som inleddes med ordet äntligen; i övrigt var studentorganisationerna påfallande eniga i sitt fördömande, liksom de flesta andra utbildningspolitiska debattörer. Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg har sagt att han inte stöder förslaget. Det är klokt av honom, även om vi inte kan veta om hans ståndpunkt i frågan kommer från hjärtat eller om han bara vet att välja sina strider.
Det kan vara nyttigt att då och då besinna att den högre utbildningen inte är gratis - det är bara en fråga om vem som betalar, och hur. Detsamma gäller ju alla gemensamma nyttigheter, som vård skola, och omsorg. Vilka är då skälen för att högskoleutbildningen ska finansieras med allmänna medel?
Ett viktigt argument - som redan har framförts många gånger - är att studieavgifter skulle förstärka den sociala snedrekryteringen. Långtidsutredningens idé om att mindre bemedlade skulle kunna få stipendier för att finansiera sin utbildning verkar inte vara särskilt genomtänkt. Behovsprövningen skulle sannolikt bli dyr och vi vet att bidrag som inte är generella kan vara stigmatiserande för mottagargruppen.
Men det finns också ett annat, mer grundläggande argument. Motiveringen för att avgiftsbelägga den högre utbildningen är alltså att detta krävs för att rädda landets välstånd på sikt. Men är inte gratis högskoleutbildning (för den enskilde) i någon mening just ett mått på Sveriges välfärd? Den paradoxala slutsatsen av utredarnas resonemang blir att vi måste avskaffa vår välfärd för att kunna ha den kvar. Det bästa sättet att rädda välfärden vore väl i så fall att avgiftsbelägga den i dess helhet.
Nu gäller det att vara på sin vakt. Förslaget kan i dagsläget verka som ett långskott, men det skulle inte förvåna om det dök upp igen, med en annan politisk tyngd bakom sig. Det ligger nämligen i linje med en tankefigur som växt sig allt starkare i den utbildningspolitiska debatten på senare tid: idén om utbildning som en vara bland andra varor på en marknad.
