Välj rätt, plugga fort
Nyligen redovisade studiesociala kommittén sitt slutbetänkande. Det innehåller glädjande nog flera förslag som påtagligt kommer att öka studenternas trygghet.
Idag kan den som tidigare har arbetat behålla sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI) under studietiden, men bara så länge han eller hon har studiemedel. Det finns talrika skräckhistorier om studenter som, när de blivit sjuka, har fått beskedet att de inte har rätt till sjukpenning bara för att de inte tagit ut fullt studiemedel under en period av sin utbildning. Det vill kommittén ändra på. Det bästa hade varit om SGI:n inte alls vore kopplad till studiemedlet, men det bedöms inte vara praktiskt genomförbart. Nu ska man få ha kvar sin SGI under sammanlagt en termin utan studiemedel.
Ett annat bra förslag är att studenter ska kunna vara deltidssjukskrivna, något som idag inte är möjligt. Tanken är att den som inte kan plugga på heltid ändå ska kunna hålla kontakt med studierna, och att den som har varit sjukskriven på heltid ska kunna mjukstarta.
Som tidigare framkommit föreslås att studiemedlet höjs med 400 kronor per månad. Andelen lån respektive bidrag förblir oförändrad. Behovet av en höjning med just 400 kronor har beräknats utifrån en budget för studerande utan barn som är över 29 år och därför inte har rätt till vare sig barntillägg eller bostadsbidrag - den grupp som enligt kommittén har det kärvast.
Studiemedlet ska betalas ut månadsvis i efterskott, istället för som idag i med fyra veckors mellanrum i förskott. Syftet är att studiemedlet ska göras mer likt en lön och att minska problemet med felaktiga utbetalningar. Förslaget innebär att summan vid varje utbetalning blir omkring 1 300 kronor högre än nu. Det är mer än de 900 kronor per fyraveckorsperiod som exempelvis Sveriges förenade studentkårer (SFS) kräver. Beräknad på årsbasis innebär dock studiesociala kommitténs förslag naturligtvis en betydligt lägre höjning än vad SFS vill ha. Ett fult trick, kan tyckas, men faktum är utgifterna följer månadscykler för studenter precis som för alla andra, och då är det bara dumt om inkomsterna kommer i mindre och tätare portioner.
Och så var det då det ökända, delvis missförstådda fyraårsförslaget. Studiemedel för studier på eftergymnasial nivå ska alltså ges i högst fyra år. Det går dock att få studiemedel i ytterligare två år för studenter som har avlagt examen om minst 180 högskolepoäng, eller har fullgjort minst 180 högskolepoäng inom en utbildning som syftar till en yrkesexamen om minst 210 högskolepoäng. Den som har haft studiemedel i sex år ska också kunna ansöka om studiemedel för ytterligare högst ett år vid studier på heltid, det vill säga i sammanlagt sju år. En förutsättning är att det återstår högst 60 högskolepoäng av utbildningen.
Förändringen av studiemedelssystemet ska kombineras med att högskolorna får ett tydligare ansvar för att slussa studenterna genom utbildningen. Högskoleverket, som idag utvärderar utbildningskvaliteten vid landets lärosäten, ska även få i uppdrag att granska studievägledning och studerandehälsovård. Det nya, kvalitetsbaserade systemet för resurstilldelning till högskolorna ska ta hänsyn till hur väl dessa sköter sig på det studiesociala området, är tanken.
Det återstår att se om incitamenten kommer att fungera. Men den mer grundläggande kritiken av förslaget handlar ju inte om huruvida det är möjligt att få alla studenter att välja rätt fort och plugga klart snart, utan om det är önskvärt.
