Förtroendets tid
Ett företag där jag är kund levererade inte den tjänst vi hade kommit överens om. Senare ringde en bedrövad representant för företaget. Det här skadar vårt förtroende hos kunden, upprepade han gång på gång. Men vänta nu. Kunden, det är ju jag. Varför berättar han för mig att mitt förtroende för hans företag har skadats?
Det tycks vara ett tecken i tiden. Jag kommer att tänka på Vattenfalls avgående vd Lars G Josefssons misslyckade försök att klamra sig fast vid sin post när han på DN debatt hävdade att Vattenfall har försatt sig i en förtroendekris. Kanske är det en sorts besvärjelse? Genom att uttrycka medvetenhet om ett bristande förtroende tror man sig kunna återskapa samma förtroende.
Samma tendens syns i politiken. Massmedierna ägnar ibland mer utrymme åt att berätta för sina läsare, tittare och lyssnare om deras förtroende för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin än åt att informera om den politik som ska ligga till grund för förtroendet. Makthavarna själva motiverar för övrigt gärna olika åtgärder med att de är förtroendeskapande. Här tycks besvärjelserna tvärtom vara avsedda som självuppfyllande profetior.
Mot denna bakgrund kan vi betrakta rektor Anders Hallbergs uttalande i UNT nyligen om en bisarr historia vid Uppsala universitet. En doktorand ska ha tvingats av sin handledare att sköta djuren på dennes gård. Handledaren är nu polisanmäld för att oriktigt ha uppgivit att den kenyanske doktorandens vistelse i Sverige var finansierad.
Rektor säger till UNT att Det här är helt oacceptabelt. Även om det handlar om ett undantag är jag rädd för att det skuggar universitetets rykte.
Uttalandet har något skamlöst över sig. Handledarens handlande är ju inte i första hand felaktigt för det skadar universitetets anseende utan för att det skadar doktoranden. Det är inte förvånande att rektor främst har universitetets väl för ögonen. Men hans budskap borde väl ändå höra hemma i organisationens inre kommunikation? Eller ser rektor UNT som en internpost till sina underordnade?
Varifrån kommer förtroendepratet? Jag diskuterar saken med en bekant. Han menar att det frodas i en värld där man är van att tala om hårda värden: nettovinst, produktivitet, röstsiffror, helårsstudenter. Samtidigt finns en insikt om att mjuka värden som känslor och moral har betydelse. Men organisationer har inga känslor och ingen moral, vilket också smittar av sig på tänkandet hos de människor som representerar dem. Konceptet förtroende har däremot en objektiv kvalitet som gör dessa värden begripliga utifrån deras rationalitet. Det interna språkbruket läcker sedan ut i offentliga avböner för misstag eller oetiska handlingar.
Och om ingen reagerar mot denna frånvaro av moral i det offentliga samtalet är strategin framgångsrik. Risken är att vi blir så avtrubbade att nyspråket smyger sig in i våra vardagsliv. I en dystopisk framtid kanske den som blir ertappad med att vara otrogen säger till sin försmådda partner att detta riskerar att skada mitt förtroende hos min partner, det vill säga dig.
