Om renar och akademiker

Jag minns en av de sista jularna jag trodde på tomten. Lite skeptisk var jag väl, men viljan att tro var ännu så stark att rationaliteten inte riktigt hade tagit överhand. När han äntrade huset via altandörren – om det var pappa eller min moster under masken minns jag inte längre – frågade jag lite halvfräckt, men mest nervöst “var har du renarna då?”
Jag ville väl ha någon typ av empiri som styrkte att det hela inte var en utstuderad lögn som det viskades om bland barnen. Att rycka i skägget var inte ett alternativ eftersom jag var livrädd för att komma närmare tomten än två meter (när det var klapputdelning smög jag snabbt fram och ryckte åt mig paketet för att sedan knata tillbaka till mitt hörn, som ett halvvilt djur man matar i parken). Renarna var det jag kunde komma på.
Svaret blev att de stod parkerade ute på motorvägen, men att de var svåra att se för all snö. Jag kupade händerna runt ögonen och tryckte ansiktet mot fönstret i ett försök att se om man ändå inte kunde urskilja Rudolf amp; co. där ute på vägen. Jag tyckte mig ändå kunna ana dem. Tron på tomten var säkrade en liten stund till.

När jag ser tillbaka på 2018 får jag väl säga att det kanske var det sista året jag trodde på akademins förträfflighet. Liksom med tomten borde jag kanske ha insett det tidigare, men jag ville väl hålla kvar i min bild av universitetet som moraliskt oantastligt. Jag har alltid hyst en lite orimligt stor respekt för de som väljer en akademisk bana, som jag tänker sätter kunskap och vetenskap framför allt. Det gör jag fortfarande i någon mån, men för varje år som gått tycker jag mig tydligare kunnat se att många vid universitetet, i andra avseenden än de rent intellektuella, stagnerar i vissa förmågor. Hur många gånger har vi inte fått agera medlare i konflikter där det är tydligt att de inblandade parterna bara resonerar förbi varandra, eller där det visar sig att de knappt har kommunicerat med varandra över huvud taget? Hur ofta får vi inte nys om småaktiga interna fejder där paragrafryttare har hakat upp sig på petitesser och försöker sätta dit någon av ren illvilja?

Det handlar inte om att jag tror att akademiker är sämre människor, utan att jag har insett att de är människor som alla andra. Och människor är småaktiga och vi hakar upp oss på petitesser. Inte minst i de fall där vi inte orkar lyfta blicken då och då för att ta in den större bilden utan skådar längre och längre in i våra egna navlar. Där inne blir allt oproportionerligt stort.
Den här insikten är väl både bra och dålig. Mest bra skulle jag säga. Människor ska inte balansera på piedestaler. Ryck ner dem i skägget bara.

Rudolf amp; co. kan jag inte ens med god vilja urskilja längre.

God jul och gott nytt år, hörrni