Urholkning
Sverige har, med undantag för ett par korta svackor, haft en god tillväxt de senaste 15 åren. Under samma period har regeringar oavsett politisk färg regelmässigt uttalat att en bra högre utbildning är central för att trygga landets framtida välstånd. Det vore därför rimligt att anta att högskoleutbildningen har fått mer pengar. I själva verket är precis tvärtom: resurserna har, som det heter, urholkats. De medel som tillförts har alltså inte motsvarat de ökade kostnaderna för lokaler, personal och annat. På sina håll har urholkningen varit så stor som 30 procent sedan början av 1990-talet.
Den kanske mest påtagliga effekten för studenterna är bristen på undervisning. Nyligen publicerade TCO den första nationella rapporten om lärarledd tid som gjorts i Sverige. Den bekräftar de dystra siffror som vi har sett förut. Tre av tio studenter har fem timmars undervisning i veckan eller mindre, mer än varannan har mindre än de nio timmar som det nuvarande resurstilldelningssystemet en gång konstruerades för att säkerställa. Värst är läget inom samhällskunskap och humaniora, där bara var tjugonde student har 15 timmar eller mer i veckan.
TCO har en rad konkreta förslag för hur den lärarledda tiden kan ökas. Till de mer intressanta hör uppmaningen till lärosätena att ge färre kurser vid färre tillfällen för att lärarna ska kunna ägna mer tid åt undervisning. Men för att verkligen åstadkomma någon skillnad krävs naturligtvis mer pengar - 1,5 miljarder behövs som ett första steg, menar TCO. Kommer regeringen att lyssna den här gången? Vi bör inte hoppas på för mycket.
När företrädare för studentrörelsen påpekar att studiemedlet har halkat efter får de alltid mothugg från någon publicitetstörstande debattör som har sett studenter dricka latte någonstans. Men när det gäller bristen på undervisning möter nödropen inget verbalt motstånd, bara tystnad. Under tiden fortgår denna mystiska urholkning - ett ord som för tankarna till ett naturfenomen snarare än följden av mänsklig verksamhet eller overksamhet. Och de som bestämmer tycks inte ha någon lust eller kraft att lösa problemet. Det har ju varit känt i åratal utan att något har hänt. Hur kommer det sig, när alla är så rörande överens om vikten av kvalitet i den högre utbildningen?
Förre högskoleministern Lars Leijonborg gav kanske en ledtråd i en intervju med Ergo härom året: Alla offentliga verksamheter är underkastade kravet att bli effektivare för varje år. Det är en självklarhet i näringslivet, det måste också vara naturligt i den offentliga sektorn. Man kan jobba med billigare lokallösningar eller billigare administration, så att man får ut mer för varje satsad peng. Vi behöver knappast påpeka det absurda i att underställa överföringen av kunskap samma kontinuerliga effektiviseringskrav som produktionen av varor. Tobias Krantz uttryckte sig glädjande nog inte lika stolligt som Leijonberg när Ergo ställde frågan i höstas. Om han ska höja sig över sin företrädare också i handling, det återstår att se.
