Annons
Annons

Passivist eller frisinnad lyssnare?


Hur man konsumerar musik har förändrats – kan det vara en av anledningarna till att nationernas klubbscen blir alltmer homogen? Lina Svensk resonerar.

Det fanns en tid då jag hellre skulle ha dött än att aktivt lyssna på typ E-Type. Inte för att det nödvändigtvis var dåligt (det var definitivt inte nödvändigtvis bra heller), men för att det var så erbarmligt ocreddigt att det riskerade att kontaminera hela ens övriga musikaliska identitet. Sedan kom perioden när man ironiskt kunde lyssna på eurodisco, tuggummipop, dansband och schlager utan att det åsamkade någon större skada på ens persona och nu går det bra att bara lyssna rätt och slätt. I år var E-Type liksom ett stort dragplåster på Snerikes under valborgsfirandet och folk pumpade helt ogenerat näve framför scenen.
Under flera år har jag trott att det är min ålder som gör att jag inte längre gillar att lägga ner tid på att aktivt leta upp och grotta ner mig i nya artister. Nu är jag dock inte så säker på att det är det faktum att jag är ”gammal” som gör mig till passiv lyssnare – kanske är det bara så vi alla konsumerar musik numera?

Jag tänker ibland på alla dessa noggrant kuraterade cd-samlingar folk hade i sina hyllor fram till och med de första åren efter millennieskiftet. Hur de nästan över en natt devalverade till skräp med mp3-spelarnas intåg på marknaden. Hur streamingtjänsterna sedan satte sista spiken i kistan.  
Borta var de dagar då man botaniserade bland hyllorna med nysläpp i musikaffären; då man nervöst frågade personalen om man kunde få provlyssna på ett par skivor man kanske hade läst sig till skulle vara bra i en tidning, så att man inte la de få slantar man hade på något halvdant. Borta var de söndertummade foldrarna med artistbio och låttexter som följde med cd-skivorna. Och borta var den skivbaserade byteshandeln mellan de musikaliskt likasinnade, och med den – charmen i att via djungeltrumman upptäcka något nytt.
Man la liksom ner tid och pengar på att bygga sin musikaliska identitet. Och denna investering kulminerar då och då i en spelning där man euforiskt fick skrika ikapp med andra som hade investerat lika mycket. Man hade inte bara det man lyssnade på gemensamt, utan även de genrer och artister man aktivt valde bort. Som E-Type.

Jag kanske talar ur röven här, men att skapa en spellista på Spotify kräver inte tillnärmelsevis lika stor insats som att bränna en bland-cd eller att gå till en fysisk affär och köpa en fysisk skiva och därför känns det som att dess innehåll inte får lika stor innebörd för en. Att ta avstånd från en viss genre spelar inte heller någon större roll, så man kan lika gärna regrediera till easy listening – inte den faktiska genren alltså, utan låtar man har hört innan för att de inte gått att undvika på klubbar, pubar och radio.
Jag tror att mitt ointresse för att ta in ny musik kommer av just detta. Att när det inte längre betalar av sig att lägga ner tid och resurser och det inte ens finns någon skam förknippad med att lyssna på vissa genrer kan jag gå med på att nästan vad som helst penetrerar mina hörselgångar. Jag säger inte att det behöver vara dåligt att vara lösaktig musikaliskt, jag säger bara att det är något annat.

Så varför denna osammanhängande utläggning? Jo, i det här reportaget har min kollega djupdykt i varför nationernas klubbscen tycks bli alltmer homogen. Anledningarna är många, inte minst pengar, men så finns det också mer abstrakta faktorer med i leken. Nu har jag gett min teori till en av en av de där x-faktorerna, vilken är din?


Annons

Annons

Läs mer

2019-11-26 10:21
Det börjar dra ihop sig. Bara ett nummer kvar av Ergos pappersupplaga. Ja, utöver det som kom ut i lördags då. Jag har…
2019-10-03 13:40
Det händer att jag och min sambo lägger armarna om varandra och stirrar stolt in i vårt skafferi. ”Det där är lätt mer…
2019-09-12 10:35
En skogshuggarskjorta med grå huva och en rulle Lakrisal var länge min hartass när jag skrev salstenta. Inte för att jag…