Kårens dilemma
Det står nu klart att många av landets lärosäten kommer att ta ett stort ansvar för att säkra verksamheten vid sina studentkårer när kårobligatoriet avskaffas den 1 juli i år. Senast i raden är Uppsala universitet, som ger förhandsbeskedet att Uppsala studentkår kommer att få ungefär så mycket pengar som den har begärt (läs mer om stödets detaljer på sidan 9). UNT:s ledarskribent Karl Rydå är kritisk. Antingen kan kåren och universitetet inte räkna, eller också har de ingen tilltro till verksamhetens möjlighet att locka medlemmar, resonerar han.
Det kan verka olämpligt att studentkårens tidning ger sig in i en diskussion om de ekonomiska förutsättningar som även påverkar tidningens framtid. Ergo tar dock inte ställning till frågan om storleken på universitetets stöd, utan noterar bara att Rydå tyvärr missar kårens dilemma vad gäller medlemsrekryteringen. Kort om förutsättningarna:
• I Uppsala tar nationerna hand om allt det roliga: pubarna, idrottsföreningarna, körerna. Kåren ägnar sig åt utbildningsrelaterade frågor.
• Denna verksamhet måste kåren enligt studentkårsförordningen bedriva för alla studenters räkning, inte bara medlemmarnas.
• Studenter är, precis som folk i allmänhet, ovilliga att betala för något de kan få gratis.
Slutsatsen är att en stor andel av studenterna troligen kommer att välja att stå utanför när medlemskapet blir frivilligt. Vissa kommer kanske att stanna kvar av solidariska skäl, men långt ifrån alla. Kårens företrädare uttrycker sig mindre krasst, troligen av oro för att antaganden om studenternas förväntade beteende kan bli självuppfyllande profetior. Om Karl Rydå vill tvinga fram klarspråk på den punkten har han alltså en poäng. Han har också rätt i att prognosen är ett uttryck för en låg tilltro till den egna verksamhetens förmåga att locka medlemmar. Själv tror jag att det är en realistisk bedömning, men som alla förutsägelser kan den slå fel, och ingen vore väl i så fall gladare än Uppsala studentkår.
Karl Rydås misstag är att han sätter likhetstecken mellan verksamhetens förmåga att locka medlemmar och verksamheten som sådan. Om kåren bara gör tillräckligt bra och viktiga saker för studenterna, då kommer studenterna att gå med i kåren, tycks han mena. Om kåren hade haft möjlighet att representera enbart sina medlemmar hade marknadens lagar varit tillämpliga åtminstone i teorin (även den något osexiga studiebevakningen kan vara svårsåld, vilket är en annan fråga). Men nu är det ju inte så. Kåren är ålagd att verka för alla studenter inom sitt täckningsområde, med följden att marknadsvärdet av kårens tjänster sjunker till noll kronor.
Men då får man väl inrikta verksamheten mer på medlemsrekrytering? Den åsikten har bland andra förre högskole- och forskningsministern Lars Leijonborg uttryckt, och kåren undersöker möjligheterna att kunna erbjuda sina medlemmar rabatter och andra mervärden. En annan väg som nu diskuteras är att införa ett gemensamt medlemskap med nationerna. Men det handlar ju i så fall per definition om något annat än att sälja in själva kärnverksamheten till studenterna. Och det är ju kärnverksamheten Karl Rydå diskuterar.
