Vem tar ansvar?

Det verkar som att Vasakronans försäljning av Studentstaden är på väg att slutföras. Nationerna och deras samarbetspartners klarade sig inte ända fram – priset blev för högt. Det sägs att det blir en utländsk aktör som köper bolaget Dombron, där Studentstaden ingår. När högskole- och forskningsminister Tobias Krantz besökte Uppsala nyligen passade Uppsala studentkårs vice ordförande Hanna Mörck på att fråga vad regeringen gör för att säkra att Studentstaden fortsätter att vara studentbostäder även efter försäljningen. Krantz ska ha svarat att kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell har pratat med köparna, som har sagt att de inte kommer göra om studentbostäderna. Frågan är hur mycket en sådan utfästelse är värd innan den är satt på pränt. En ny ägare med högtflygande planer för Studentstaden behöver ju för övrigt inte sätta igång med att omvandla till bostadsrätter eller riva och bygga nytt samma dag som affären är gjord – det kan dröja ett år eller tio. Eller också får beståndet fortsätta vara studentbostäder. Vem vet.

Studentkonsortiet med nationerna i spetsen säger sig ha räknat ut att det inte går att driva Studentstaden som studentbostäder med någon vinst om priset överstiger en viss nivå. När företrädare för Vasakronan ombetts kommentera dessa uträkningar har de gång på gång dragit samma inarbetade slinga om att de tror att det är en bra affärsidé att förvalta Studentbostäder – helt obekymrade om att hela resonemanget förutsätter just att kostnaden för att förvärva beståndet inte blir för hög. I riksdagen har kommun- och finansminister Mats Odell upprepat Vasakronans budskap och sedan resignerat konstaterat att Vasakronan, som ägs av AP-fonderna, har ”rätt att köpa och sälja de fastigheter de tycker bäst tjänar pensionärernas pensioner.”
Situationen är absurd. Det råder i det närmaste total politisk enighet om det uppenbara allmänintresset i att Studentstaden bevaras som studentbostäder. En fungerande bostadssituation för Uppsalastudenterna ligger i regeringens intresse likaväl som i kommunens och universitetets. Men ingen kan – eller säger sig kunna – påverka processen. All makt ligger hos ett statligt bolag som tycks sakna all ansvarskänsla. Vart är samhället på väg?