Stereotypt
När vi nyligen höll anställningsintervjuer för att hitta en ny redaktionsmedlem ställde vi frågan ”hur kan du bidra till ett aktivt jämställdhetsarbete på Ergo?” till alla som blev kallade. Nu börjar jag undra hur bra jag egentligen är på jämställdhetstänket.
Jag kommer på mig själv. När Årets Uppsalastudent skulle utses hade vi långt innan prisceremonin lämnat ett uppslag i sidplaneringen ledigt för ett personporträtt. ”Men om vi fotar honom vid slottet…” lät det, innan vi hade någon aning om vilket kön vinnaren skulle ha. Och sedan ett självmedvetet ”eller henne, såklart ”.
Ibland är det svårt: När vi letade efter sjuksköterskestudenter för att delta i intervjudiskussionen till serien ”Framtidsyrket” – uppslaget 14–15 i detta nummer – tog det under tio minuter att få tag på två män som ville prata. Kvinnliga studenter var i det närmaste omöjliga att skrapa ihop – trots mängder av telefonsamtal, mail och sökande via sociala medier i en hel vecka.
Och det här gäller ett program där 80 procent av de antagna är kvinnor.
Långt, långt fler än hälften av de frilansförslag och förslag utifrån som kommer in till Ergo handlar om att lyfta fram någonting en man har gjort. Framför allt till kultursidorna. Recensionerna i det här numret är jämställdhetsmässigt … sådär. De båda böckerna, liksom filmerna som recenseras, är skrivna och regisserade av män. Liksom fem av de sammanlagt sex musiker som står bakom skivorna på samma uppslag.
Det är mitt ansvar att leta upp alternativ till de idéer som kommer till oss gratis. Jag får absolut inte bara låta den som skriker högst, skickar ut flest pressmeddelanden, hör av sig till redaktionen och säger ”jag har skrivit en jättebra bok ” och ”jag har gjort en ny skiva nu, recenserar ni den också?” få synas mest. Ergo är inget högstadieklassrum.
Jag vill inte reducera någon till sitt kön. Alla män som figurerar i den här tidningen är mycket mer än just män. Främst är de kanske studenter, musiker eller blivande sjuksköterskor. Men någonting är snett vad gäller fördelningen. Tills det inte är det längre måste vi tyvärr prata om kön.
