Mer än i teorin

Uppsala universitet har en tråkig historia med det samiska folket. I och för sig är det ganska länge sedan Uppsalaforskare slutade plundra gravar i Norrland och mäta sameskallar. Men det är inte lika länge sedan – år 2007 närmare bestämt – som Uppsala universitet fick kritik från Sametinget efter att utan dialog med de boende i området planerat kursen ”Fjällexkursion till samiska kultplatser”.

Kursen fick ställas in och dåvarande rektor Anders Hallberg fick offentligt be om ursäkt. Men det var inte efter nbsp; att institutionen själv insett det olämpliga i att trampa runt på heliga platser utan att fråga, utan för att Gabna sameby protesterat när de fått nys om planerna.

Och så är det väl alltid. Någon måste bråka: ”Det ingår i konceptet att vara same, har jag förstått”, säger en doktorand vars långa kritiska mail till rektor jag precis läst när vi träffas. Efter att hennes institution inte velat uppmärksamma den samiska nationaldagen rann bägaren över: Var finns de minoritetsspråksinsatser som lagen kräver? Och var finns det samråd med nationella minoriteter som krävs vid beslut som berör dem?
”Samrådet lagen kräver finns i Rådet för lika villkor”, svarar enhetschefen där.

I själva verket har alltså samer och andra nationella minoriteter vid Uppsala universitet inflytande över frågor som berör dem, menar man. Kanske att de bara inte märkt det, eller? Läs mer om konflikten (som jag knappast tror slutar här) på sidan 6-7.

Universitetet måste inte bara vara rent teoretiskt öppet för andra än vita, heterosexuella, icke-funktionsnedsatta svenskar från studievana hem där svenska är modersmål. För att vara det i praktiken krävs aktiva insatser från universitetets sida, inte bara från enskilda personer som känner sig kränkta. För det finns ett problem när kampen för minoritetsgrupper är individberoende: Vad händer när inte någon med ett egenintresse i frågorna längre driver dem? Dör de ut bidrar det till en mindre tillgänglig miljö som många kanske undviker att alls söka sig till.
nbsp;
Ps. Det här numret kommer ut 8/3, på det som kallas kvinnodagen. Gör vi temanummer? Skriver om kvinnor som om de vore någon sorts undantag att trycka ihop i ett nummer om året – till skillnad från i de andra elva där vi skriver om studenter? Det vore kanske en genväg, ett sätt att döva sitt genussamvete och andas ut i ett kollektivt ”nu har vi vårt på det torra här på Ergoredaktionen”. Men så enkelt är det inte; jämställdhet måste vi arbeta med varje dag.