I uppsala tog jag mig samman

Aldrig, aldrig någonsin, skulle jag drömma om att låta min röst brinna inne i ett riksdagsval. Men i kårvalet har jag gjort just det ett antal gånger. Oklart varför. Vi tar det från början.

Jag läste på Malmö högskola i några år. Därifrån har jag ett vagt minne av kår och kårval. Men jag röstade inte, skyllde på att jag inte kände någon som ställde upp: där står alla kandidater på en och samma lista och jag tog mig aldrig tid att läsa deras respektive manifest.

Vid Lunds universitet var det samma sak. Jag var kårmedlem – utifrån en övertygelse om att det är viktigt att vara det – men kan inte komma ihåg att jag någonsin röstade.

Från min tid på universitetet i Toulouse minns jag kårvalet som en ganska hetsig historia. Representanter för de olika listorna kom in i klassrummet och tvångsinformerade oss under pauserna. ”Det här är en medborgerlig skyldighet ” gastade de, och vi var vana: bara under den månaden hade diverse aktivister på liknande sätt redan gjort entré för att berätta om matsalspersonalens strejk, uppropet mot privatiseringen av posten och jag vet inte allt.

Jag röstade då i alla fall – men snarare för att någon vid en valstation övertalat mig, än för att jag läst på om vad de olika alternativen innebar. Jag skulle ju ändå bara stanna i Toulouse ett år.

När jag nu läser valutskottets debattartikel på sidan 5 om att andelen röstande studenter i kårvalet är lägre än andelen röstande svenskar i melodifestivalen skäms jag över mitt några år yngre jag: en sån som inte ens bemödade sig med att rösta blankt.

När jag började läsa i Uppsala tog jag mig äntligen samman och gjorde ett genomtänkt val. Säga vad man vill om att kåren har svårt att nå ut (det har den, uppenbarligen) men jag tror att den gjorde det till mig då. Av någon anledning insåg jag att det var viktigt.
Nu när jag inte längre pluggar kan jag bara hetsa mina studentvänner att rösta, lite som de franska kårpolitikerna gjorde på min skola i Toulouse.

Sara Borsiin /cred@ergo.us.uu.se

… och så en rättelse gällande artikeln ”Gotlands firar samgåendet högtidligt” (nr 3 2013): nbsp; Täckating är en traditionell gotländsk takläggarfest – inte golvläggarfest.