En projicerad längtan
Inte för romantiserande, säger jag till fotografen. Det får inte bli exotifierande och klyschigt; inte för mycket fylla och ångest men heller inte skönmålande. Vi vill se att det är nedgånget och behöver rustas upp, men också att det är vackert, att det är unikt. Förstår du?
Jag hade knappt satt min fot där förrän i våras, när jag så började träffa en tjej som bodde i ett av de gråa höghusen längs Sernanders väg. Det gav mig en entrébiljett till allt jag bara hört ryktas om. Vi skrek ut vår ångest genom fönstret klockan 22 i det omtalade Flogstavrålet, korridorsfestade, åt mat som räddats ur Ica Västs containrar (som jag hört att de numera satt larm på ) och fick svindel av den fantastiska utsikten från taket. Varje gång jag tog den på insidan amatörtapetserade hissen upp (när den inte var trasig det vill säga) låtsades jag att det var jag som bodde där.
Om jag verkligen gjort det skulle min bild antagligen ha varit betydligt mindre rosaskimrande. Någonstans handlar det ändå om ett gäng sjaskiga betongblock från tidigt sjuttiotal, med sunkiga kök och klistriga plastmattegolv.
Att projicera min längtan efter någonting äkta på Flogsta är oansvarigt och naivt. Jag är som en kommunpolitiker som minns sin trångbodda och knapra studietid med glädjetårar i ögonen; som en medelklassturist alldeles utom sig över vilken glädje som finns i fattiga människors ögon på andra sidan jorden. Jag kan göra det för att jag inte är där, för att jag är privilegierad.
Men fotografen förstod, och på sidan 22–27 kan du se Anna Sturessons bilder i reportaget ”This is Flogsta”.
Rättelse: I Ergo 9 2013 i en artikel om psykisk ohälsa bland studenter stod det att studenthälsans stresspedagoger arbetar halvtid, vilket inte stämmer. Den företagssköterska tillika stresspedagog som håller kurser i bland annat självkänsla och stresshantering arbetar heltid. Studenthälsan vill även trycka på att alla i personalen arbetar mot psykisk ohälsa – cirka 80 procent av besöken relaterar till detta på något vis.