Klart kostnaderna kan sänkas...

År 1999 sade Ergos båda redaktörer upp sig i protest mot bristande resurser. De ville hinna undan medan de fortfarande kunde vara stolta över tidningen, förklarade de, och jag och mina kollegor förstår hur de måste ha känt.

Ett exempel: Ergos frilansskribenter – varav flera liksom vi är yrkesverksamma och utbildade journalister – får knappt en tiondel av vad journalistförbundet rekommenderar i ersättning för sitt arbete. (I papperstidningen alltså – för webben är arbetet helt ideellt).

Att tidningen Ergo ändå kostar för mycket är inget nytt; bläddrar man i gamla nummer är det ett ständigt återkommande ämne. Men som ni kan läsa om i artikeln på sidan 6–7 är det allvar nu: någonting måste göras om tidningen ska överleva.
Och visst, Ergos kostnader kan alltid sänkas ytterligare. Till exempel om alla tvingas jobba ideellt, om man ger ut hälften så många eller häften så tjocka nummer, om man bara har kvar ergo.nu och inte ger ut någon tidning alls …

Men vi tror att nedskärningar (eller nedläggning, ett reellt scenario det faktiskt talas om) är ett dåligt alternativ för bevakningen av Uppsalastudenternas intressen. Om inte Uppsala studentkår längre kan betala för tidningen Ergo finns det ett problem, som vi hoppas att Tidningsutskottet och den nybildade Ergogruppen genensamt kan lösa – ett Studentuppsala utan mediebevakning och granskning skulle vara pinsamt.

För att återigen citera mina företrädare i deras meddelande om avgång: ”Utan tvekan finns det arvoderade kårpolitiker som gör en välbehövlig insats för en drägligare studiemiljö, men faktum är att Ergo är det enda kvitto flertalet studenter får ut av sin kåravgift”.

Sara Borsiin
Ida Nordenhem
Jakob Meijer

Redaktörer för tidningen Ergo och ergo.nu