Ja, må Ergo leva

Den femtonde februari 2014 fyller tidningen 90 år. Det firar vi med ett jubileumsnummer där vi blickar tillbaka på det som varit. Kulturdebatten som redaktörerna ibland själva inte förstod, de politiska ställningstagandena, kvinnornas intåg – först bland skribenterna och sedan på redaktionen – alla journalister, tecknare och fotografer som en gång börjat sina karriärer på Ergo.

Utredningen om Ergos framtid – och ytterst om dess vara eller icke vara – pågår fortfarande, och ännu är mycket oklart. Men förhoppningsvis blir det även ett hundraårsjubileum. Kanske kommer vi själva då att få medverka i jubileumsnumret, och kanske – om framtidens redaktörer inte har bättre fantasi än att återanvända vårt upplägg på sidan 14-18 – kommer vi att få svara på frågor om vilken den stora snackisen var under vår tid och vad vi har tagit med oss härifrån.

Svaret på den första är enkelt. UTN-frågan: den sega processen kring Uppsala teknolog- och naturvetarkårs ställning som formell kår eller inte, alla turer, överklaganden och vändningar har under perioder fullständigt dominerat rapporteringen. Och som vanligt går åsikterna isär om vi skriver för mycket eller för lite om saken.

Det vi tar med oss härifrån (nu låter det som om vi är på väg bort, men inte ännu ) kommer vara en imponerad blick på studentengagemanget – i vid mening. På den tid och energi studenter lägger på saker som inte direkt är studier – inom kårer, nationer och mer informella nätverk. Hur de får saker att hända, tar plats och är en del av samhället. Visst visst, studenter i en isolerad bubbla som är studentikosa och uteslutande och så vidare … det finns också. Men för den som arbetar nära studentengagemanget i mer än en vecka finns det betydligt mer. Och framför allt skulle vi inte ha särskilt mycket att skriva om det inte vore för det engagemanget.