Mörkt

Ett ganska tungt reportage i det här numret handlar om när döden drabbar studenter. Dels direkt – för Uppsalastudenter dör ibland, hur avlägset det än känns – men också indirekt. Alltså, när den bortgångnes kursare och korridorare lämnas kvar. Eftersom de inte rent lagligt är anhöriga, hur mycket familj de än är i praktiken, kontaktas de inte av myndigheterna på samma sätt som den nbsp; juridiska familjen gör. Detta försöker Universitetskyrkan och Studenthälsan täcka upp för.

Vi har också några ljusare inslag:

Det ena är ljusinstallationerna, som – när denna tidning kommer ut – är kvar i ytterligare sex dagar. Redaktionens favorit är den gröna laserstrålen som vi valt att lägga på omslaget. Att Carolina Redivivas regnbågsfasad är en hyllning till fysikern Anders Ångström och inte till hbtq-rörelsen gör (nästan) ingenting.

Och så Musikhjälpen. Jag har aldrig skänkt några pengar dit, alltid tyckt att folk ska ägna mer energi åt något som kan göra långsiktig skillnad än att flytta några tiotals miljoner från några till några andra. Inte bara genom att kanske diskutera vad vi gör med den ungefär tusen gånger större biståndsbudgeten, utan att fråga sig varför de globala orättvisorna finns där från början och hur vi kan ha misslyckats så fullständigt att bistånd behövs.

Det står jag fast vid, i och för sig, men jag kommer ändå bidra till insamlingen i år. För nu har vi uppenbarligen misslyckats såhär fullständigt – och ingenting hindrar mig heller från att hålla den tanken i huvudet samtidigt som jag önskar låtar och hänger utanför glasburen.