Reglera mera

När jag skulle skriva min c-uppsats hörde jag av mig till en lektor jag hade hört slänga ur sig några meningar på franska under en föreläsning. Eftersom mitt källmaterial var på franska skulle det vara bra om just han kunde handleda, skrev jag i ett mail till honom. Han kunde inte mer franska än de där fraserna, framkom ganska snabbt, men det löste sig ändå.

Eftersom detta är ungefär vad jag minns av mitt uppsatsskrivande hörde jag av mig till bekanta med frågan hur de upplevt sin handledning. Gemensamt är att de flesta tyckt sig få för lite tid. Att inte ha varit helt säker på vad man har rätt till, eller inte upplevt sig ha möjlighet att kräva det, var nbsp; också vanligt.

Förtroendefulla relationer krävs för lyckad handledning, slår statsvetenskapliga institutionen fast på sin hemsida. Detta är något som inte kan kommenderas fram, står det också, som en förklaring till att reglerna för vad som krävs av vem inte är mer detaljerade.

Jag tror att detta är fel tänkt. Just eftersom förtroendefulla relationer inte kan kommenderas fram krävs regler för vad som händer när relationen – eller någonting annat i uppsatsprocessen – inte fungerar. En del fakulteter och institutioner (riktlinjer kan finnas på båda dessa nivåer, vilket i sig är förvirrande) har precisa beskrivningar av vem som ska kontakta vem när, vilka ansvarsområden som är vems, vad som bör göras om studenten inte verkar kunna hålla tidsramen, hur man gör om studenten inte lämnar in, vad som händer om man vill byta handledare …

Det är helt rimligt att fakulteter och institutioner får reglera handledningen lokalt, med tanke på hur olika uppsatsprojekt kan vara inom olika ämnesområden, men då gäller det faktiskt också att de gör det.

nbsp;

nbsp;

PS: I senaste numret av Spionen – Ergos motsvarighet i Göteborg – handlar ledaren om den ängslighet som alltmer breder ut sig bland våra intervjupersoner. Alltifrån rädda kårer som stryper granskningen (vi ser Chalmers studentkår) till universitetsanställda (läs: myndighetsanställda) som försöker efterforska källor.
nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; ”… det är en milsvid skillnad mellan att be om att ändra en felaktig detalj eller otydlig formulering till att kräva att få godkänna texten, i efterhand helt frisera om sina citat, försöka stoppa en text eller kanske till och med efterforska sina källor” skriver chefredaktör Lina Söderström, och sammanfattar därmed vad vi på Ergoredaktionen dagligen diskuterar.

Till texterna i detta nummer har till exempel en person bett oss stryka en tredjedel av den skickade texten eftersom det inte var ”relevant”, en av universitetets uppdragstagare har krävt att få se hela artikeln istället för enbart sina citat, och flera andra har velat ”godkänna” artiklar. Det fungerar inte så, förklarar vi, och hoppas att alla andra orkar göra detsamma för att motarbeta den här utvecklingen.