Det är säkert rimligt men...
På redaktionen har vi en gammal skylt med kårens logga på och texten ”Barnpassning”, och i en Ergo från 1974 hittar jag förklaringen: en numera nedlagd förskoleverksamhet, som kåren drev. (”Om mamma ska på föreläsning”, står det i artikeln, så förmodligen var alla studenter med barn flator eller ensamstående.) Men: barnpassning, alltså? Idag, när en balanserad budget efter miljoner i nedskärningar äntligen är inom räckhåll, känns en sådan verksamhet absurd.
Ganska ofta snubblar jag över liknande saker i arkivet när jag läser på om bakgrunden till olika nyheter. Studentstaden, till exempel, var kårens. De två bostadsområden du kan läsa om här smälldes alltså upp på initiativ av en stiftelse som Uppsala studentkår grundat och haft majoritet i.
Näst på tur att försvinna ur kårens kontroll är Studenthälsan. Av allt att döma tar universitetet upp verksamheten – både mottagningen och motionsanläggningarna – i sin organisation. Uppsala studentkår, och de andra parterna i styrelsen, är med på noterna och tror det blir bra: och om inte annat förutspår en oberoende utredning risk för konkurs annars.
Det är alldeles säkert bra och rimligt med en tydligare avgränsad kärnverksamhet – och framför allt har det med ändrade omständigheter att göra: lagar och regler har stramats upp så att kåren inte längre har samma ansvarsområde och inte behöver fokusera på samma saker längre. Andra aktörer förväntas leverera förskoleverksamhet, bostäder och hälsovård för studenter, och kåren lobbar för att dessa andra ska göra det på ett bra sätt. Och som sagt: det är säkert bra och rimligt.
Men någonting inom mig känner också ett vemod över allt som inte längre ryms i de organisationer som har som främsta mål att bevaka studentintresset. Någonting inom mig vill se en jättestor kår av gammalt snitt, som alla studenter kommer i kontakt med hela tiden i sitt dagliga liv. En kår med makt att grunda en stiftelse som bygger tusentals bostäder, till exempel.