Terror i köket
Diskmaskinshyllan som kräver millimeterprecision
Vissa skulle kanske hävda att det är värre att diska för hand än i diskmaskin och de ska för all del få delvis rätt – det är skitstörigt med vatten som stänker upp på tröjan i höjd med magen och rinner längsmed armarna, med slajmiga matrester i diskhon, med hela torkproceduren efteråt. Men det finns en särskild plats i helvetet för teknik och elektronik som ska underlätta för en i vardagen och som istället driver en till vanvettets rand för att de inte funkar som de ska (se: “7 saker som framkallar teknikgråten”). En sådan sak är den nedre hyllan i diskmaskinen som alltsomoftast måste rullas tillbaka in i sina fåror i diskmaskinen med nästintill subatomär precision för att hela skiten inte ska hamna på sniskan. Efter att ha rullat den där hyllan fram och tillbaka med tilltagen frustration och gråt i halsen är man redo att gå över till engångstallrikar och -bestick som förvisso är mindre miljövänligt än porslinstallrikar som återanvänds i generationer, men torde vara betydligt mer miljövänligt än att i frustration krossa majoriteten av tallrikarna i diskmaskinen när man i ett sista desperat försök sparkar in den nedre hyllan, vilket ju fordrar att man köper nytt porslin varje gång det gamla blir smutsigt.
Couscous
Har det någonsin hänt att man måttat upp couscous utan att minst en matsked gryn hamnat utanför, på diskbänk och golv? Nej, det har det inte. Världens mest lättillagade gryn måste förstås komma med en mekanism som gör att man i alla fall ska behöva städa lite om man nu är så lat och vidrig att man inte vill tillaga något som kräver mer än 30 sekunders ansträngning.
"Värst i kategorin är färskt ris som kletar ut sig likt utflyktssnor på en barnakind i februari när man drar med disktrasan över det."
Motvallsbestick
Besticken mot strömmen finns i många skepnader – det kan vara de som sticker ut genom botten på bestickkorgen i diskmaskinen som gör att nedersta “propellern” inte snurrar och således inte rengör något alls på nedre hyllan, det kan vara de som är för baktunga och som när (absolut inte “om”) de trillar ner från tallriken flärpar med sig en båge sås som hamnar på kläder och golv, eller de som är för vassa (död åt köttbestick!) eller inte vassa nog (död åt mesbestick!). Men värst av alla är nog motvalsarna som sätter sig på tvären när man ska stänga eller öppna besticklådan. Sker det när man ska stänga ger de kanske bara upphov till millisekunds-rage – ni vet en sån som går som en snabb vallning genom kroppen – men sitter den som ett barnlås för vuxna när man ska dra ut lådan är femman en helt annan. Inte nog med att det bara är störigt att inte få dra ut lådan – ett dött ting som inte ska ha någon egen agens – det sker dessutom oftast när man är vrålhungrig, maten står på bordet och en knivjävel och gaffeljävel är det enda som saknas för att man ska få go to town på den där jävla carban man slavat över. Är man det minsta känslig när det här sker ger man upp och väljer helt sonika att äta med händer eller rakt av ansiktet i tallriken.
Ett så kallat dumhuvud som inte fattar att mjölregn inte är önskvärt. (Foto: Unsplash)
Mjöl i veck
Det är någon egen fysisk lag som säger att hur försiktigt man än viker ihop mjölpåsen så hamnar det ändå mjöl i påsens förbannade veck. När påsen så ska fram nästa gång, kanske när du är lite stressad och ska göra en avslutande såsredning eller ska snabbaka en kladdkaka till gästerna som kommer på fika om en kvart, så kommer veckmjölet till 100% damma upp på dina givetvis svarta kläder du kanske precis tagit på dig eftersom gästerna står för dörren. Samma fysiska lag gäller även för florsocker och kakao (men bara när du har ljusa kläder på dig).
Klet på ytor
Så här ligger det till: blöt mat = lätt att torka upp, torr mat = lätt att torka upp – det vet alla som har mer än en praoveckas erfarenhet av att stå i kök. Det som däremot är allt annat än lätt att torka upp är mat som befinner sig i det där mellanstadiet, den kletiga maten. Värst i kategorin är färskt ris som kletar ut sig likt utflyktssnor på en barnakind i februari när man drar med disktrasan över det. Även ostsmulor gör sig skyldiga till det här. Det enda som biter på dessa kladdenheter är att ta tag i dem med ett papper och plocka dem rakt upp, som en fästing. Men det kräver förstås att du sett att de ligger där, vilket man sällan gör när man bara vill att allt som hör måltid och disk till ska vara klart, det vill säga drar ett avslutande drag med trasan. Nehejdu, du är inte färdig än!
Domino i kylskåpsdörren
Det är ett sisyfosarbete att se till att flaskorna och burkarna i kylskåpsdörren alltid står i sluttande ordning från den med högst tyngdpunkt (längst in mot gångjärnet) till lägst (ytterst mot handtaget). Men så en dag när man är stressad råkar man göra en rockad – Felixflaskan byter plats med sodastreamflaskan och vips är dörrdominot ett faktum. Nästa gång du öppnar kylskåpet blir du attackerad av den yttersta flaskan som givetvis inte har korken ordentligt påskruvad dagen till ära. Dominot kan för all del uppstå även av andra anledningar – till exempel när du öppnar kylskåpet för snabbt på den senaste visiten och ett vakuum uppstår som tvingar dig till en hulk-ryckning vilket resulterar i att ALLT i dörren trillar ur sitt mesiga lilla fack, eller i värsta fall att hela kylskåpet tippar över och krossar dig. Då slipper du i alla fall tänka mer på den eviga tyngdpunktsrockaden.
Akademiska handleder
Man ska väl inte dra alla över en kam, men nog är sällan det första man tänker när man ser en akademiker: “wow, vilka pytonormar till armar!”? Är man som jag, utmanad när det kommer till muskelmassa, så uppstår dessvärre flera hinder i köket. Det här “gjutjärn” som är så trendigt – inte riktigt till för oss med handleder vars största bedrift är att att varje dag lyckas hälla kaffe ur kaffekannan utan att spilla särskilt mycket. Värst är när man ska hälla något ur en lite för tung stekpanna och mot slutet behöver köra en enhandsfattning för att skrapa ur den sista såsen med en slickepott. Sällan är väl tvåsamhetsnormen så påträngande som just här, när alternativen är att ge upp och låta sista såsdecilitern gå till spillo eller att kalla på sambon som får hålla i den tunga pannan medan man själv noggrant renskrapar pannan och kuttrar om sina bristfälliga handleder – “va bja att du kunde hjälpa stackajs svaga lilla mej, tihiiii!” Ni som inte har en sambo att svaghetskokettera inför kan ju testa om Ikeas leksaksstekpannor står pall lite äkta bruk.
"Tihi! Jag flyttaj övej chicken nuggets till skålen och du tittaj på!" (Foto: Unsplash)
