Fantasilös uppriktighet

Efter ett par år som skivrecensent börjar man upptäcka hur vissa strofer dyker upp igen och igen, gång på gång. En av de allra vanligaste är var för sig är låtarna ... . Sällan passar denna gamla hederliga klyscha in bättre än på en skiva med Patrik Isaksson. För just så är det. Man sätter på skivan och tycker att men det här låter ju jättebra . Man sugs in i Patriks fina melankoliska melodier, och man känner medlidande med den stackars krake som besjunger sin smärta i texten. En uppriktig uppskattning vaknar i hjärtat ända tills ... nästa låt. Nästa låt är nämligen närmast identisk med den första. För beskrivning gå tillbaka några rader. Sedan kommer låt tre, och jajamensan, den låter också likadant. Och så vidare, och så vidare.
Varför då ett så högt betyg som en tvåa? Jo, för att Patrik Isaksson vill verkligen någonting. Han känns riktigt ärlig i den plastvärld som popmusik är anno 2001. Och Anders Glenmarks produktion är alldeles ypperlig. Men om Patrik Isaksson fortsätter så här blir han fast på ruta 1 för evigt.