Missriktad perfektionism

Uppsalabandet Kliche har funnits sedan mitten av 80-talet, men gjorde inte sin skivdebut förrän på tidiga 90-talet. Det är lite synd, för de låtar jag hört från deras tidiga produktion (till exempel på samlingsskivan Retronics) har tilltalat mig mycket mer än det som kommit ut på skiva.
Nya albumet Planet Confusion är deras tredje, och man kan nog säga att den syntpop som var bandets utgångspunkt är totalt utplånad numera. I stället bjuds vi på någon sorts oerhört välpolerad triphop, som skulle kunna agera soundtrack till vilken reklambyrå som helst. Vi snackar kaffe i glas och konferensbord i ståhöjd
Jag har skrivit ungefär den här recensionen innan. Då hette bandet Heed, och det var väl ungefär ett år sedan min klagosång över deras opersonlighet klingade på den här platsen i samma tidning. Dessvärre så känns Kliches skiva ungefär likadant.
Med risk för att få Hi-Fi Klubbens riksorgan på mig så måste jag tyvärr meddela att skivor kan bli FÖR producerade. Kliche har skruvat och vridit på varenda ljud, och varje ton är så välformulerad att man lätt inser att det ligger stort jobb bakom den här skivan. Effekten det får hos mig blir dessvärre att jag till slut inte hör ljuden. De blir normala.
Om du plockar ihop de tjugo vackraste orden du känner till är chansen ganska liten att du kan bilda den vackraste dikten. På samma sätt är Planet Confusion en skiva med så mycket perfekta ljud att låtarna går förlorade.