Lättillgängligt av instrumentaljazzens Ricky Martin

En instrumental jazzskiva som släpps i Sverige säljs normalt i ett par tusen exemplar, en volym som få jazzmusiker lyckas överskrida. Troligtvis kommer inte försäljningen av jazzpianisten Peter Nordahls Directors Cut att överstiga det normala, men i slutet av 90-talet väckte han häpnadsväckande intresse bland skivköparna.
Med sin egen trio och Lisa Ekdahl som frontfigur gjorde han två album som nådde oanade höjder genom att tillsammans säljas i 150 000 exemplar. En för jazzmusiker svåröverträffad siffra.
Den här gången ger han ut en skiva i eget namn, med egna influenser och mestadels eget material, vilket mynnat ut i ett tämligen ojazzigt album i den tidsenliga latinotrendens spår.
På Directors Cut blandar Peter Nordahl smeksam melodisk jazz med exotiska inslag. Hans intresse för musik från andra kulturer har resulterat i latinamerikanska rytmer och musikstilar som salsa och rumba. På albumet förekommer instrument som didgeridoo och olika flöjter, mestadels tvärflöjt, och till detta har Nordahl lagt mer renodlade jazzinslag från saxofon och trumpet samt sitt eget mjuka pianospel.
Utöver denna delvis lounge-inspirerade musik innehåller albumet tre spår med dämpad filmmusik. Ett av dessa kommer från filmen Il Postino och är i all sin enkelhet med endast piano, bas och trummor höjden av oförarglighet. De två andra är skrivna för kortfilmer som Nordahl själv regisserat och producerat för Sveriges Television.
Plötsligt överraskas man som lyssnare av en tillsvängd version av Burt Bacharachs This Guy’s In Love With You. Kanske inte helt passande, då det stör plattans kulturella ambitioner, fast å andra sidan svänger det rätt gott även utan de latinska rytmerna. En låttitel som The Art Of Flying väcker nyfikenhet om vad som döljer sig bakom orden. Det visar sig att Nordahls stillsamma pianotoner får flygandet att verka som en simpel konst.
Directors Cut är ett lättillgängligt album. De ibland alltför enkla balladerna känns lite tama, men vägs upp av heta rytmer, vilket blir till en uppfriskande blandning. Dock gör sig musiken inte riktigt rättvisa på skiva, utan borde upplevas live.
Med viss reservation kanske man kan kalla detta en instrumentaljazzens Ricky Martin. Det är lika delar latinamerikanska höftvickningar och lättlyssnad, tillmötesgående musik. Skillnaden är väl bara att Ricky Martins plattor säljs i några fler exemplar.