Den här gången har fördomarna rätt

Känd från Robinson, känd för silikonimplantat, känd för bristfälliga kunskaper om Förintelsen. Men knappast känd för sin musikaliska talang. Sällan har väl en debuterande artist varit så uträknad redan från början. Och sällan har jag så gärna velat ikläda mig rollen som den lille pojken i Kejsarens nya kläder. Han som såg igenom etablissemangets lögner, stereotyper och fördomar. Tänk om man kunnat ta Ergomegafonen till sin mun och förkunna hur fel alla haft; att ovan nämnda kändhetsfaktorer faktiskt inte alls behöver vara likställda med noll talang (för det behöver de ju inte).
Men det går inte. Det här är en av de tristaste popskivor jag hört. Skulden ligger hos låtskrivarna, som levererar tristess i parti och minut. Skulden ligger hos producenterna, vars hjärncentra för idérikedom lobotomerats. Och skulden ligger hos Emma Andersson själv. Visst, hon har en söt och vän röst, men hon gör absolut inget av den.