För medelålders skivsamlare

Det finns en genre av 60-talsinspirerad powerpop som inte gör något som helst väsen av sig här i Sverige, men som röner stor framgång bland medelålders skivsamlare i framför allt USA. Popgubbar som söker tröst i sin saknad efter Jellyfish och Posies, och nu finner den här i Sverige hos band som Merrymakers och Grass Show.
Wannadies är på väg att bli ett sådant band, tror jag. För oavsett om bandet själva berättar i intervjuer om att detta är den nya, rockigare, ärligare skivan så är det i princip samma produkt som levereras med ett par års mellanrum.
För några år sedan var Wannadies hippa i den engelska musikpressen, och när jag intervjuade ett britpopband 1996 så berättade de att alla pratade om Wannadies som det nya, stora i London.
Intresset är nog lite svalare idag, och det är lite synd för nya skivan Before After skiljer sig inte från sina föregångare vare sig det gäller stil eller kvalitet. Det är gitarrdrivna popdängor (ett par av dem är lysande) varvat med långsammare spår med distortion i refrängen.
Man börjar kunna sitt Wannadies. Before After lär inte göra något troget fan besviken, men knappast heller bryta någon ny mark.