Frälser inte som tidigare
Jehova
Sony Music
Ibland möter man musiken i ett så vältajmat skede att det nästan känns regisserat. Så var det med Hurulas debutalbum ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” som dök upp i mitt liv i samband med ett uppbrott. Det hade en efterlängtat punkig energi och texter om att lämna något och börja om på nytt. Låtar som jag i blöta småtimmar på väg hem från Uppsalas studentnationer eller Palermo kunde sjunga högt medan jag vinglade fram på cykeln genom stans gator; ”Fingrarna i halsen på kärleken”, ”Om jag tänker alls tänker jag på dig” och ”Jag ville glömma dig just som du var”. Allt toppades med att han spelade på V-Dala nation, jag skränade och röjde nära scenen med en lika deppig kompis som hade blivit lika frälst som jag. Det var en otroligt stark period, och ögonen vattnas nu när jag lyssnar igenom plattan igen.
"...tajmingen i anslaget är inte riktigt detsamma som innan"
I dagarna släpper Hurula sin fjärde soloskiva ”Jehova”. Jag vet inte om det beror på att jag står stadigare på fötterna eller om det är en sämre skiva, men den kommer inte i närheten av att drabba mig som debuten. Det känns förvisso svårt att utkräva platta efter platta med uteslutande hits, inte minst efter tokhyllade föregångaren ”Klass”. Men tajmingen i anslaget är inte riktigt detsamma som innan. Dramatiken i hans önskvärda vilja att gestalta det svenska klassamhället, till exempel ”din del av stan mot min”, ”fabriksdamm” och ”stans stålindustri” griper inte tag i mig på samma sätt som tidigare verk.
Men låtarna är bättre mot slutet. ”Arvet” och ”Änglar” är båda bra, det är också avslutande ”Ikväll ikväll”, vars melodier smakar lite som debutskivan. Mitt möte med Hurula var inte lika välregisserat den här gången, men jag räknar med att livet kommer skita sig igen. Och då är jag glad att han finns där.