Som den tråkigaste 90-talspopen

Engelska The Doves började som kompband åt Badly Drawn Boy, och när de nu (efter några indiesinglar) ger ut sitt första album på egen hand så hörs det rungande applåder från journalister både i hemlandet och här i Sverige.
Jag förstår ingenting. Lyssnar vi på samma skiva? Jag hör ett album som visserligen är varierat, men som låter som en samlingsskiva med all den tråkigaste engelska popen från 90-talet. Det låter som Ride när de var som tråkigast, House Of Love på Babe Rainbow , Elvis Costello utan gnista, Verves Urban Hymns (världens tråkigaste skiva ) och allt med Starsailor. Himmelriket för en fan av genren kanske, men jag kan inte för mitt liv förstå varför det här bandet lovordats så.
Jag lyssnar igen och försöker förstå. Ibland förstår man utan att hålla med om lovorden. Jag förstår inte ens. Skivan det står om i NME, Nöjesguiden, Bomben, etc, kan inte vara samma som jag lyssnar på.