Annons
Annons
Ghosti och Anton Qvarts
Gustav Hallström (t.v.) och Anton Lysén (t.h.) är båda gitarrister i grunden, men har utvecklats åt det mer elektroniska hållet där de också går under artistnamnen Ghosti och Anton Qvarts. Namnet Ghosti, menar Gustav, är produkten av lite random googlande på namn som liknade just Gustav, medan Antons moniker är en hommage till den fiktiva bossakungen Astor Qvarts i Galenskaparna och After Shave.
Foto: Lina Svensk

Skämmigt men “Värt”


– Jag känner väl att jag inte har någon ambition att bli en offentlig person. Jag vill bara att så många som möjligt ska tycka det jag gör är fett. 
Ergo har träffat duon “Ghosti” och “Anton Qvarts” för att prata om hur det är att nära en musikerdröm samtidigt som man pluggar. Och huruvida det faktiskt är skämmigt att göra sina låtar tillgängliga för andras öron.

Tystnaden ligger tung trots den relativt vältrafikerade vägen utanför. Som sig rimligen bör i en väl ljudisolerad musikstudio. 
Antar jag. 
Det jag “kan” om att producera musik (som inte innefattar att spela på fysiska instrument) har jag lärt mig genom filmer och serier där någon rattar lite på en knapp och drar i en spak på ett mixerbord för att sedan förnumstigt ta av sig sina hörlurar och deklarera “I think we’ve got it.”
Tur då att man i alla fall är språkligt begåvad så man kan be någon annan förklara hur det egentligen går till.

Om ni ska...eh förklara vad ni gör liksom..musiken...asså, kan ni förklara för mig hur det funkar. För ni har ju liksom inte vanliga instrument? Eller? Hur går det till? Rent musikaliskt...? Vad kallar ni er? Det är väldigt svårt att förstå...med elektronisk musik och sådär...vad är er roll?
– Det är väl just det att komma bort från att “spela i band”. Jag anser mig först och främst vara låtskrivare, sedan kan jag uppträda med låtarna om jag måste, säger Anton Lysén, som något sånär lyckats tolka min så kallade fråga.
– Jag är väl mer dragen åt produktionshållet, fyller Gustav Hallström i.
Studion vi befinner oss i ligger precis intill Vaksala torg. Anton och Gustav, som också går under artistnamnen Anton Qvarts och Ghosti, hyr ett av rummen via en studiecirkel och det är här de skapar mycket av musiken de gör tillsammans. 

"Allt kan låta så mycket och så stort på datorn, det kan fylla hela rummet på ett annat sätt."

Ursprungligen kommer de från Östersund i Jämtland där de båda gick musikgymnasiet och “tråcklade på i olika band och musicerade planlöst med andra”, som Anton uttrycker det. När de båda vännerna 2016 flyttade till Uppsala för att plugga – Anton till ämneslärare i musik och historia och Gustav, numera, en master i förintelse- och folkmordsstudier – blev det efter hand tydligare att de ville bort från just “spela i band”-fållan. Sättet de idag skapar musik på, både var för sig och tillsammans, började utkristalliseras.


Annons

Annons

De går in lite djupare på hur den typiska skaparprocessen brukar se ut.
– Vanligtvis kommer Gustav med en idé i form av en trumloop eller en ball synth eller något annat han har gjort hemma i datorn, en ackordslinga eller ett färdigt komp. Sen spelar vi idéerna och ser vad vi båda tänder på, hittar gemensam mark, och så bygger vi vidare därifrån tillsammans. Jag gör texten och så skriver vi musiken tillsammans, förklarar Anton.
– Men jag fattar att det är lite svårt att greppa hur det funkar. Är vi artister liksom? Jag tror att om vi skulle komma till den punkten skulle vi uppträda på scen, förklarar Gustav.
Ja, hur skulle det funka? Stå på scen och trycka på en knapp? [Boomer alert, reds. anm.]
– Nej i så fall skulle vi nog ha ett DJ-bord, en gitarr och livesång över det. Vi skulle få arrangera om låtarna lite för att passa liveformatet. Men det är ju mycket så att ingen av oss kan spela trummor, så då får vi köra elektroniska trummor, ingen av oss kan spela bas, ja men då måste vi ha elektronisk bas…, säger Anton innan Gustav invänder:
– Nu får du det att låta som att vi kör elektronisk prodd out of neccessity och så är det ju inte nödvändigtvis.
Någonstans möts de ändå i att det elektroniska soundet inte bara är ett praktiskt eller ekonomiskt val, utan att deras sound helt enkelt inte skulle gå att få till på samma sätt i en klassisk spela-i-band-tappning.
– Allt kan låta så mycket och så stort på datorn, det kan fylla hela rummet på ett annat sätt. Vissa ljud går heller inte att få till på något annat sätt, säger Anton.


Låttexterna, som är Antons halvfiktiva alster, är alltid sekundära. “Det ska rimma och texten ska passa bra ihop med musiken. Texten är aldrig utgångspunkten när vi skriver musik”, förklarar Gustav. Här syns de i studion de hyr via en studiecirkel. (Foto: Lina Svensk)

Nyligen släppte duon singeln “Värt” på Spotify, den senaste av en handfull som lagts upp av duon på plattformen. Ändå menar, i alla fall Anton, att de inte skapar låtarna för någon annan.
– Det är bara för mig själv. För mig handlar det mycket om att bara se vad som funkar. Jag skrev låtar för mig själv hemma vid pianot som ingen någonsin fick höra långt innan jag hade en tanke på att släppa något. Men sedan har så mycket idéer och tankar man haft försvunnit för att de inte finns sparade någonstans och det är väl den starkaste motivationen till att faktiskt spela in musiken. Jag hittade mitt workflow mer när jag började skriva på svenska, så låtarna fungerar mycket som ett substitut för att skriva dagbok för mig, säger Anton.
– Ja, jag hoppas ju att jag alltid kan hålla på med musiken och det vore ju häftigt om det kunde bli ens levebröd, men jag kommer aldrig vara ute efter något som inte jag tycker är intressant själv, säger Gustav.
Jag föreslår att de lika gärna hade kunnat spara låtarna som en ljudfil på datorn hemma som de kan lyssna på då och då istället för att ge ut musiken på Spotify, en plattform vars främsta syfte väl ändå är att få lyssnare? Men det finns ett tydligt motiv ändå, menar Anton, och ytterligare ett kanske lite otydligare:
– Att ge ut låtarna är enda sättet att stänga dem på något sätt, för annars kan man sitta med samma fil och redigera den i all evighet. Så det är dels för att kunna känna stänga och gå vidare och sen är det dels för att….ja men för att det är lite skämmigt att ge ut musik tycker jag…
– Det tycker inte jag, inflikar Gustav.
– Jo men jag tycker det är jätteskämmigt. Och jag tycker det är skämmigt att du är här och ska skriva om oss också. Men samtidigt finns det ju alltid någon som man vill ska höra musiken. Eller jag vet inte…jag vill ju hålla på med musik så mycket som möjligt och den möjligheten kan bara öppnas genom att fler hör det jag gör.
– Jag känner väl att jag inte har någon ambition att bli en offentlig person. Jag vill bara att så många som möjligt ska tycka det jag gör är fett, sammanfattar Gustav.

"Det är ju musiken jag vill hålla på med, men jag måste också vara realistisk någonstans."

Anton kommer förstås i någon mån kunna syssla med musiken i sitt framtida yrke som musiklärare (“Jag ska hålla på med musik minst lika mycket som jag gör idag” menar han), men för Gustav har studierna snarare skapat en möjlighet för honom att hålla på med musiken just nu. Som före detta humaniorastudent kan jag gå i god för Gustavs hållning att heltidsstudier, även på avancerad nivå, sällan innebär “heltid” i realiteten och därför ger utrymme till mycket annat.
– Vi lägger väl 5-6 timmar i veckan här i studion och ungefär lika mycket hemma vid datorn. Hade jag jobbat eller pluggat 40 timmar i veckan hade jag knappt haft tid eller ork att hålla på med musiken. Studierna är plan B för mig. Det är ju musiken jag vill hålla på med, men jag måste också vara realistisk någonstans. Det är inte så att jag brinner för det jag läser direkt, men har man bara en master får man väl alltid något slags jobb, säger han.
Studentlivet har även öppnat upp för möjligheten att syssla med musik på andra sätt – både Gustav och Anton har DJ:at en del på nation.
– Det är jättekul. Det är liksom något helt annat än att spela sin egen musik. Man uppträder inte men man är i musiken och tänker på musiken och ser vad den gör med folk. Det är en jäkla bra träning, säger Anton.
– Sedan är det är inte så jävla otrevligt att få stå och spela musik man själv har valt en hel kväll och dricka några bärs och dessutom få betalt för det, konstaterar Gustav.

"...bara i studentlivet kan man ju bli helt paff av alla enormt talangfulla människor som dyker upp och som får ett utlopp."

Över lag är Uppsala en väldigt bra musikstad tycker de. Det finns ett brett utbud av musik och många möjligheter för de som själva vill skapa.
– Det låter mer om Uppsala än många andra städer. Vi lyssnade båda på mycket Uppsala-musik innan vi kom hit. Lilla sällskapet var husgudar för mig under mellan-tonåren. Och bara i studentlivet kan man ju bli helt paff av alla enormt talangfulla människor som dyker upp och som får ett utlopp. Oavsett om det är i kör eller band eller bara DJ:a på studentnation. Gu’ vad man har sett folk leva ut när de kommer hit, säger Anton.
Gustav håller med, men sneglar också åt den närliggande jätten.
– Det känns som att det finns en dragning till Stockholm också. Det är ju ändå Sveriges musikmetropol.
– Jo visst, så är det ju, men jag har aldrig bott i Stockholm så jag vet inte hur det låter där.
Lustigt att du skulle säga det. När jag spelade några av era låtar på redaktionen sa min kollega att det lät som Stockholmsmusik.
– Haha, jag vet inte om det är bra eller dåligt, säger Gustav, medan Anton verkar vara på det klara med att det är det sistnämnda.
– Det är dåligt! Det är så lätt hänt att man börjar sjunga på stockholmska för att den mesta svenska musiken kommer därifrån. Men jag försöker göra en aktiv grej av att inte göra det. Om vi lyssnar på en tagning och den låter lite norrländsk, ja men då är det en bra tagning.


Än så länge har Gustav och Anton inte släppt någon EP eller något album. Det tycker båda att det bör finnas ett tydligt tema eller intention när man slår samman låtar på det viset, något de inte anser att deras låtar har just nu. (Foto: Lina Svensk)

Läs mer

2020-10-23 09:17
Hurula Jehova Sony Music
2020-10-05 10:46
Hanna Järver Tusen täta lögner in Smuggler music/PIAS
2020-09-07 14:50
Ajde Beats Tales of Tycho Ajde Beats