Spränger storbandsjazzens gränser

Egensinne blandat med driftighet och perfektionism - där har vi trombonisten, kompositören och storbandsledaren Mikael Råbergs egenskaper i ett nötskal. För nog krävs en del egensinne för att i en tid av kommersialism, och en allt annat än frodande svensk storbandstradition, vilja pröva gränserna för vad som kan hända när ett jazzstorband, en symfoniorkester och kammarmusikensemble, möts i ljuset av jazz- och konstmusikens konventioner. Det är nu inte heller någon tillfällighet att just skivbolaget Phono Suecia marknadsför detta udda verk i och med att konstmusikens icke-kommersiella domäner tangeras.
Holmsundborne Mikael Råberg har sedan början av 1980-talet fungerat som en eldsjäl för storbandsmusik i Sverige. Framför allt har han rört sig inom den moderna storbandstraditionen, med influenser från Mel Lewis Thad Jones storband (det s k måndagsbandet som på 1970-talet varje vecka iscensatte offentliga repetitioner på Village Vanguard i NYC). Efter storbandseran 1929-1945, då swingen var som mest populär i USA och västvärlden, har storbandsjazzen periodvis fört en tynande tillvaro. Undantag finns dock, som bl a Duke Ellingtons och Count Basies storband.
Tanken att införa konstmusikaliska klanger och uttrycksformer inom jazzen är nu inte något nytt i och för sig. Redan på 1920-talet gjordes ansatser i form av s k symfonisk jazz, och sedermera under swing-eran med Duke Ellington, Benny Goodman och Artie Shaw som proponenter.
Den klangliga idévärld som nu kommer till uttryck hos Råberg i Suite Extended (fyra satser, med Hans Ek som dirigent för symfoniorkester) är inspirerad av Gunther Schullers vision från slutet av 1950-talet om Third Stream, d v s fruktbara och gränsöverskridande möten mellan aktörer från konstmusikalisk avantgarde och modern jazz (bebop). Spännande är Råbergs svit att lyssna på (t.ex. sats fyra, I väg). En extra dimension tillkommer i form av Linda Petterssons sopransång på svenska.
EBU-sviten står i kraft av sitt råsväng (t ex på Blue Circle), med förankring i storbandsjazzens konventioner, samt med sitt smakfulla nyttjande av kammarmusikens klangvärld och uttrycksformer, i bjärt kontrast till Suite Extended. Den sista satsen (Rhythm and Riffs) sluter cirkeln i och med att musikerna öppnar gasspjället och tar ut svängarna riktigt ordentligt.
Som helhet betraktad är plattan mycket lyssningsvärd, och man upptäcker ständigt nya saker att utforska och uppleva.