Saint Etienne håller fanan högt

Saint Etienne har alltid varit esteter. En försvarare av god smak på en ö där öl, fotboll och dålig hygien är främsta försäljningsargument för musik. Finisterre är inget undantag, det är snyggt och utan skavanker nästan hela vägen. Det är faktiskt så att det är skavankerna som lyfter skivan. När Saint Etienne ger sig på sådant de inte behärskar sedan tidigare så blir det faktiskt ganska lyckat. I Amateur lyckas de låta precis som Ladytron och rappen på Soft Like Me låter så där precis på gränsen mellan alldeles jättelöjlig och otroligt charmig. Ungefär som när Debbie Harrie gav sig på att rappa för 20 år sedan; Blondie överhuvudtaget är en jämförelse som funkar fint. Båda banden består av popfanatiker som glatt rånar musikhistorien på allt de älskar, men de är finsmakare som gör alla sina stölder med stil. Båda banden frontas av kvinnliga popikoner.
Överlag så är Finisterre en bra återkomst med bibehållen värdighet, det gamla konceptet känns igen men det har ändå skett en förändring. Jag har ett frågetecken dock - panflöjten på bottennappet The More You Know. Panflöjt får inte användas, inte ens ironiskt.