Kunde ha varit en svensk klassiker

Ironi är svårt. När jag hörde Dungen första gången var det precis när Killinggänget varit oroväckande tysta i ett år, och jag var nog ganska övertygad om att det fanns ett samband. Det känns som att min ironiska musiksmak växer sig allt starkare. Det finns ett antal artister som framför allt är kul, men också lite bra, som jag inte kan bestämma mig huruvida jag gillar eller inte. Dungen är definitivt mera kul än bra, och något säger mig att det är det sämsta omdöme han kan tänka sig. För någonstans i de nästan infantilt naturnära texterna känner jag att han faktiskt tror på det, och tanken på att allt faktiskt är ett gigantiskt practical joke lämnar mig mer och mer. Om vi nu utgår från att allt är på fullt allvar så blir det lättare att förhålla sig till den här skivan.
Dungen befinner sig just nu i ett vägskäl. Kritikerna har med några undantag spottat hans psykedeliska naturpop i ansiktet, och även det bifall han fått känns lite som att det är på glimt-i-ögat-nivå. Men det finns ett facit i Sverige som visar att den skivköpande massan så ofta väljer än annan väg än den som recensenterna trampar upp. Kanske är Dungen om ett par år lika folkkär som exempelvis Di Leva. Eller så finns hans skiva på golvet i alla second hand-butiker för tio kronor. Du är med och bestämmer.
Hur som helst så släpper Dungen, som egentligen heter Gustav Ejstes, i dagarna sin debutskiva Stadsvandringar och det är ju nu pajkastningen ska börja. Har Nordman gjort så att all folkmusikdoftade popmusik blivit förkastlig? Är Gustav ett musikaliskt geni eller en pinsam bohem? Jag är rädd att konceptet kommer att väcka större debatt än själva skivan, och det är svårt att skriva om Dungen utan att koncentrera sig på det som finns runtomkring, men jag ska försöka.
Vi börjar med det positiva. Här finns en handfull fina melodier, som om skivan kommit för 30 år sedan säkert hade varit svenska klassiker idag. Det ekar Byrds, progressivt 60-tal och flower power. Fina harmonier och ackordfrosseri när det är som bäst, outhärdiga knarksolon när det är som värst. Mest är det någonstans däremellan.
Texterna handlar i stort om det fina med naturen och det fula med storstan. Vid första lyssningen är texterna fruktansvärda. Det hade kunnat vara så enkelt att det blir bra , men jag tror inte Dungen når dit. I stället för det mina tankar till min barndoms skivor med James Hollingworths and Karin Liungmans från mitten av 70-talet. Jag älskade de skivorna som barn, och gör det fortfarande av nostalgiska skäl, men deras tillbaka till naturen -tema låg kanske mer i tiden 1974. Det hade inte känts ologiskt med en cover på Älgarna Demonstrerar på Stadsvandringar . Kanske hade Dungen kunna fått till en klassisk barnskiva? Hade jag varit sju år hade jag kanske älskat den här skivan. Nu är jag 28 och mottaglig för lite mer.