SKIVRECENSIONER
Audioslave
Audioslave
(Sony)
4/5
Soundgarden och Rage Against The Machine var två av de mest framträdande banden i de vågor av amerikansk hård rock som böljade över Atlanten under 90-talets början och mitt. Nu är båda banden blott historia och de tre instrumentalisterna från RATM har slagit sina påsar ihop med Soundgarden-sångaren Chris Cornell i en konstellation som döpts till Audioslave. Den Rick Rubin-producerade debutplattan är till stora delar en modern nostalgitripp som speglar bandmedlemmarnas historia väl. Tunga, humörhöjande riff i typisk RATM-anda varvas med Cornells starka och stundtals bluesiga sång. Med den forne Soundgardensångarens intåg är dock rappen, uppkäftigheten och de politiska texterna som i hög grad präglade RATM försvunna. Formulan är i stället hämtad från den klassiska 70-talshårdrocken. Stundtals rockas det hårt, likt ett Led Zeppelin på steroider och dunderhonung. Men mellan de mer adrenalinstinna numren bjuds det även på en rad låtar av lugnare karaktär. När hårda pojkar visar sina mjukare sidor blir det ofta tråkigt, men här är det knappast power ballads det handlar om och i dessa nummer sticker Cornell ofta ut och visar vilken enastående sångare han är. Skivan är inte på något sätt nyskapande, men bitvis väldigt bra. Kanske mest lämpad för dem som inte tycker att begreppet hårdrock är synonymt med Limp Bizkit eller Linkin Park, men även för er som helt enkelt tycker att det är skönt att bli manglade av några tunga gitarriff.
Roderick Engberg
Whitney Houston
Just Whitney
(BMG)
4/5
För femton år sedan spelade den röda freestylen Whitney och endast Whitney. Det var på den tiden då man som 9-åring gjorde sin egen tolkning av den stora idolens låtar, såväl musikaliskt som textligt. Idag har Whitney Houston förlorat en del av sin stjärnglans, kanske på grund av alla skandalrykten som cirkulerat om henne.
Faktum är att hon inte är riktigt samma Whitney rent musikaliskt heller. Med viss besvikelse kan konstateras att rösten, hennes signum och vapen som artist, inte är vad den varit. Den varma rondören som förr lindande in varenda ton i honung är i de högre registren spetsig och vass. Även om hon fortfarande känns igen låter hon bitvis som en fuskkopia av sig själv. Måhända tar åldern ut sin rätt.
Musiken på Just Whitney är det dock inget fel på. Låtkompotten och stuket känns igen, ja skivan skulle faktiskt kunna ha några år på nacken. Den stora balladen finns naturligtvis med och fortfarande frestas man att waila ifatt med megastjärnan. Flera av spåren, bland annat One of Those Days och Love That Man är Whitney-fullträffar som på den gamla goda tiden. Hela plattan håller en väldigt jämn kvalitet och bevisar att Houston fortfarande har ett visst försprång gentemot konkurrenterna. Som en äkta souldiva äger hon de stora balladerna, samtidigt som hon behärskar rnb med stor pondus.
Även om Just Whitney inte blir ett rekordsäljande album är det en värdig uppföljare till Houstons tidigare succéer, och framgång är ju relativt. Det är så att man åter skulle ta fram den blåa och aprikosa jätte-Whitney-planschen som legat ihoprullad sedan slutet av 80-talet.
Nina Fredriksson
Hasse Bruniusson
Proudly Presents
Flying Food Circus
(Polka records)
4/5
Tomas Bodin
Pinup Guru
(InsideOut/Border)
4/5
Så länge den progressiva rocken existerat har Uppsalatrakten varit ett av dess nav, nationellt såväl som internationellt. Härifrån härrör Samla Mammas Manna, Kaipa, Pär Lindh, Flower Kings, Violent Silence och mångfaldigt fler män och kvinnor i gränsöverskridandets tjänst.
En av dem som varit med allra längst är Hasse Bruniusson. Efter 60-talet i popbandet Objections var han med om att bilda ovan nämnda Samla, och sedan dess har han haft en halv fot inne i snart sagt vartenda projekt samt en vidsidanom-syssla som dansbandstrummis.
År 2002 ger Hasse ut sitt andra soloalbum, och OJ vad Samla det låter Undertecknad har alltid trott att pianisten Lasse Hollmer varit Samlornas konstnärliga kraftverk, men kanske har Hasse alltid varit lika drivande? All den lekfullhet som kännetecknat vartenda Samla-album återfinns här; kanske i ännu högre grad? Att Hasse har ett förflutet även i klezmerbandet Helmer Mudd hörs tydligt i skivans mängder med folkmusikaliska inslag. En polka här, folkbottnad rock med rockabillygitarr där. Då och då plockas gamla Samlateman ner från vinden, låtarna (samtliga med såväl engelsk som svensk titel) bär stora fragment fusion, men aldrig pretentiöst, utan ständigt...just det, lekfullt. Skivan når sitt klimax med Ett försenat förord , där Mats Öbergs orglar och synthar väver samman en vemodig liten söt melodi med Halleluja-temat ur Händels Messias
Ett liknande anslag finner man hos Hasses keyboardkamrat Tomas Bodin. Även på hans Pinup Guru sätts idérikedomen och variationen i första rummet, låt vara att det här naturligt nog är på klaviaturen som fokus sätts. Världsomseglingen börjar i Uppsala domkyrka ( Sodium Regale ), för oss vidare till gospelkyrkan ( Harlem Heat ), förbi Tomas nya hem i den multinationella förorten ( New in the Hood ) och käpprätt in i S:t Petersburg ( The Ballerina is not Getting Closer ). Vänner av musikalisk kontinuitet göre sig icke besvär, för här talar vi om kast av den allra tväraste klassen. Hårdrock, folkmusik, klassisk pompa, minimalism, you name it. Tomas har plockat med sig rytmsektionen från dagjobbet Flower Kings (Jonas Reingold/Zoltan Czörsz), och de snubbarna klarar av vad som helst.
Således - två av de allra bästa instrumentalskivor jag någonsin hört, vilka med genuin omsorg kan rekommenderas till julklappskorgen.
Daniel Reichberg
Blandade artister
The Sound of Young Sweden
volume 3
(Labrador)
3/5
Sådant här är trevligt. Labrador har köpt upp Summersound Recordings och har då enligt pressreleasen monopol på all bra musik i Sverige. Detta kanske är en liten överdrift, det finns några bra band som inte ligger på Labrador. I amerikansk indiepoptradition så har Labrador börjat ge ut ett smakprov ur deras katalog som de kallar The Sound of Young Sweden och har nu kommit till volym tre. Skivan innehåller två låtar var av sju band och stilarna rör sig inom den ehh
mesigare popen. Om jag säger Belle Sebastian så tror jag att de flesta förstår. Om quite is the new loud var en reaktion mot rockens i-ansiktet-attityd och högljuddhet så är detta en reaktion mot dess macho-ism. De här banden består av killar som inte har någon rädsla för att verka veka och mesiga, det jag stör mig på är detta eviga glorifierande av tjejer. I always thought I would find me a beautiful princess sjunger de värsta Belle Sebastian-plagiatörerna Chasing Dorotea redan i låt två. Det är då man får lust att lyssna på Le Tigre i stället.
Det finns två band som står ut på denna skivan; ungtupparna i Corduroy UTD., som får iväg en riktigt garagig poprökare vilken låter väldigt hård i sällskapet, och The Radio Dept.. De sistnämnda gör två fantastiska poplåtar med enkla låtstrukturer och melodier till en svepande elektronisk bakgrund; de är ett gott exempel på de upptäckter man kan göra på en sådan här samling. Det känns nästan lite fusk att kunna hålla reda på Sveriges indiepopscen på ett sådant här enkelt sätt; ingen vinyl, inga sedlar skickade löst i kuvert här inte.
Björn Gylling
Eric Gadd
Life Support
(Stockholm Records)
2/5
Jag går igenom olika stadier när jag lyssnar på den här skivan. Först så märker jag inte av att jag spelar den, om jag inte lyssnar noga så försvinner den in i bakgrunden; blandas med ljuden av byggarbetsplatsen utanför och grannen som flyttar möbler. Men sedan upptäcker jag till min förvåning att några låtar har en existens utöver den som bakgrundsskval. Det finns tre typer av låtar på Life Support : de Ronan Keating-poppiga, de som låter som senaste Titiyo och de vanligt Erik Gadd-souliga. Det är den sista kategorin som funkar bäst, som höjer sig. När jag kommit så här långt och sitter och småmyser till Permission to Love och Never Before så får jag en insikt; jag börjar tänka på en låt som jag verkligen tycker om, spelar den och märker hur menlös Erik Gadd är jämfört med vilken låt som helst i min mp3-samling. Erik Gadd är bara yta, hans musik är snyggt programmerad tomhet. Det är då jag övergår till fas tre - hat. Jag klarar inte av att lyssna på skivan längre, mår fysiskt illa av den. Jag spänner axlarna krampaktigt och gnisslar tänder. Jag antar att om man kan hålla sig kvar vid fas ett (likgiltighet) eller två (småtrevlighet) så kan skivan vara värd någonting. Men försök i så fall att ignorera den och spela ingenting som betyder någonting för er efteråt. Skivan rekommenderas främst till Åhlens Café och för att dämpa skollunchkänslan på Stockholms nation.
Björn Gylling
