Skivrecensioner

The Concretes
The Concretes
(Licking Fingers/Playground)
4/5

Det är en underlig syn att se The Concretes live - att så många kan låta så lite. Alla låtar verkar vara skrivna så att varje enskild medlem skall kunna ta en paus för att hinna med att röka och dricka öl under låtarna. Detta speglar en av The Concretes styrkor; musikerna kan hålla tillbaka sitt eget ego för låtens bästa. En annan är något så svårfångat som subtilitet. De kan känna precis när de är på väg att gå över gränsen till patetik, men håller sig på rätt sida hela tiden. Sångerskan Victoria Bergsmans texter är simpla och förklarar aldrig för mycket; i New Friend till den gräns där jag känner att bara ett överfödigt ord skulle rasera korthuset och helt förstöra stämningen. Hon visar med små gester, men det är starka känslor. Den referens jag upplever som starkast är Françoise Hardy; Victorias sorgsenhet i uttrycket påminner om Françoise, även om den förstnämnda har en ton av barnslig uppriktighet som Francois saknar, och arrangemangen är liknande. I övrigt känner jag att det är svårt att kategorisera musiken - tidlös pop med ett bittersött nostalgiskt drag är det bästa jag kan komma på. De nio medlemmarna är förutom orgel och blås utökade med hela stråkkvartetter och producenten Jari Haapalainens mandolin, men de håller sig alla i bakgrunden. Det dominerande är låten och rösten. Det är bara att konstatera att år 2003 är ett fantastiskt år för svensk pop.

Björn Gylling

Miss Universum
Selfelected
(Nons/MNW)
3/5

Bakom Miss Universums mask döljer sig Catti Brandelius. Tidigare har hon uppträtt på svenska som performanceartist samt sjungit till taffligt trevligt casiokomp - men nu så har Uje Brandelius, även känd som Doktor Kosmos, gjort musiken och min känsla är att Catti spelat Le Tigre och Chicks on Speed för Uje och utbrustit: Så här vill jag låta . Att blåkopiera kan bli tradigt och några av låtarna håller inte måttet, utan det är när paret går utanför de tidigare angivna ramarna som skivan lyfter. Detta sker när Uje blandar in fina popmelodier i elektropunken som i Eternity och i de låtar där Catti lyckas behålla ironin i Miss Universums megalomanska kaxighet trots övergången till engelska, som i Fertilize där Miss Universum berättar Stick it in and fuck me good, we re gonna bring kids to the hood , detta för att alla hennes barn ska ta över världen och att hennes storslagenhet behöver sina kopior. De dalar som finns på Selfelected , gör att helhetsintrycket sänks. Men humorn som glimrar till, den fina popådran och - överraskande för mig - Cattis starka sånginsats gör att de låtar där allt faller på plats är pärlor.

Björn Gylling

Diverse artister
Kvart-i-två-dansen
(V2)
3/5

I en tid då radiohumorn känns som ett hopplöst hål efter Hassan är P3:s Så funkar det i stort sett det enda jag kan lyssna på utan att bli generad eller uttråkad. En av de stående punkterna i programmet har varit Kvart-i-två-dansen där man plockat fram godbitar från de allra mest politiskt inkorrekta dansbanden från 70-talets början, som i de flesta fall visat sig vara bortglömda, men klockrena, partyhits Klubben Sunkit i Stockholm har gjort ungefär samma sak - fast i klubbmiljö - i några år, och nu har man slagit sina påsar ihop och satt ihop samlingsskivan som heter just Kvart-i-två-dansen med lite godbitar från ett till synes oändligt arkeologiskt fynd. I cd-häftet finns alla låtar kärleksfullt beskrivna, och det som från början kändes som ironiskt hyllande av massproducerad skräpmusik blir plötsligt mycket lättare att uppskatta. Det här var en gång i tiden musik för folk som inte brydde sig om musik. Musik för folk som inte brydde sig om eller hörde skillnad på originalversionen av en hit och ett dansbands försök att efterlikna. Det mesta i genren är poänglös smörja oavsett om man är ironisk eller ej. Men det finns godbitar, och vi ska tacka folket bakom den här skivan för att de har spenderat åratal längst bak i loppmarknadernas vinylbackar och lyckats vaska fram ett imponerande tidsdokument. Såklart är det med en ironisk glimt i ögat som man diggar Schytts, Jigs, Paul Paljett och de andra på den här skivan, men det känns ändå viktigare att betona att så gott som allt är inspelat helt utan den här glimten, och det är det som gör det lika delar fascinerande och chosefritt. Det känns som det är lättare att skölja av sig en sexistisk låttext som är 30 år gammal än en alldeles ny som är gjord på skoj. Skillnaden mellan Paul Paljett och Björn Rosenström är oändlig.
Överlag så är detta en rolig skiva. Ibland tycker man det är bra och svängigt på riktigt, men det ska man inte vara rädd för. Upphovsmakarnas ambition är knappast helt oironisk, men det finns ändå ett så kärleksfullt förhållningssätt till genren att det hela blir en hyllning i stället för den knivkastning det skulle kunna ha blivit.

Roger Gunnarsson

Jennifer Brown
Home
(BMG)
3/5

Jennifer Brown är en artist som lätt skulle kunna försvinna i populärmusikens mainstreamträsk. En sångerska som befinner sig i en populariserad soulgenre där musiken sällan tar några oväntade vändningar. Konkurrenterna är många. Till Browns fördel talar dock att hon har något lite extra att trolla med röstmässigt. Det gömmer sig en personlig gnista i hennes sätt att sjunga.
Första singeln Weak som redan blivit en hit, är i sig ett tämligen mediokert spår, men lyfts upp mot stjärnorna kanske just tack vare den vokala insatsen. Detta spår är också normgivande för plattan i övrigt. Ingen låt är direkt bättre eller sämre än den andra. Gränsen mellan tråkigt anonymt och attraktivt engagerande är liten, men ack så betydelsefull. På Home klarar sig de flesta spåren nätt och jämt över denna gräns för vad som underhåller lyssnaren. Styrkan hos majoriteten av låtarna är att många melodislingor har en förmåga att fastna i minnet, vilket är ett tecken på att musiken är hyfsat bra. Samtidigt har Jennifer Brown en förmåga att förmedla texterna på ett tydligt och berättande sätt, vilket ökar lyssningsvärdet.
Homeskulle kunna bli ganska lyckosamt album, även om hits-underlaget inte är helt övertygande. Min gissning är emellertid att det blir svårare för Jennifer Brown att hålla sig flytande i mainstreamträsket den här gången än när det begav sig sist med Grammis och allt.

Nina Fredriksson

Helloween
Rabbit Don t Come Easy
(Nuclear Blast)
2/5

När Hamburgs metallstoltheter Helloween en gång blev av med nyckelspelarna Kai Hansen och Michael Kiske trodde många deras saga var all. Men parhästarna Michael Weikath (gitarr) och Markus Grosskopf (bas) vägrade låta facklan slockna, så i sällskap med Andi Deris (sång), Roland Grapow (gitarr) och Uli Kusch (trummor) gick man en ny vår till mötes. Skivalbumen The Time of the Oath och förra The Dark Ride är sanna mästerverk i sin genre.
Döm om allas förvåning när Markus och Weiki sparkar ut Grapow och Kusch och ersätter dessa med...inget särskilt. Segrarna i bataljen är de utskåpade; deras intensivt känsloladdade Masterplan-album är otvetydigt femstjärnigt. Förlorarna är rest-Helloween. Rabbit Don t Come Easy innehåller Helloweens svagaste låtarsenal på år och dar. Andi Deris singellåt Just a Little Sign samt Michael Weikaths Do You Feel Good och The Tune hör till de få anledningar som finns att lyssna.
Nä, vill du höra modern melodiös metall med förkrossande kvalité, då är det till Masterplan du ska vända dig.

Daniel Reichberg

Inlagd 2003-04-23