Skivrecensioner

David the Citizens
Until the Sadness is Gone
(Adrian Recordings/Border)
3/5

Skånes svar på Bright Eyes lär inte göra några gamla fans besvikna. Har man väl accepterat den knackiga engelskan, David Fridlunds klagande stämma och texter om att allt är mörkt så ska det nog gå bra på en skiva till. David the Citizens rör sig inom en fåra av amerikansk alternativ countryrock, men försöker förnya sig en aning; de har varit och sett Moneybrother vilket resulterat i ett av de bästa spåren Graycoated Mornings, där stampande Northern Soul-trummor och en skenande blåssektion lyckas ge en sedvanlig text om att David dör rätt bra med popenergi, och bottennappet Silverjacket Girl där soulinslagen slår helt bakut och det blir Bruce the Citizens i stället. De har lånat de tidigare stödmedlemmarna First Floor Powers trummaskin vilken får inleda inledande the End, men det tar åtta sekunder för den nymodigheten att bli överkörd. Överhuvudtaget så känns dessa nya grepp påklistrade och mest där som gimmick - ungefär som när baltiska schlagerartister börjar rappa. Det som främst får mig att ta avstånd från skivan är att den ångest som texterna beskriver känns lika krystad som trummaskinen. Det David säger är säkert sant, varför ska ha då försöka beskriva det på ett språk som han inte behärskar? Jag tror att svaret är tradition, tusen andra ledsna sjunger på engelska; min känsla är att ångesten i texterna är lika mycket tradition. Jag menar inte att man inte får ha knackig engelska, men då ska man kunna uttrycka sig på den ändå, man måste våga ta ut svängarna och bli personlig i stället för att försöka skriva som att det skulle kunna vara en av de amerikanska förebilderna. Musikaliskt så är skivan kompetent och det finns refränger och verser som sticker ut emellanåt. Ibland är tre det grymmaste betyget, inget som upprör varken neråt eller uppåt.

Björn Gylling

Hell On Wheels
Oh My God What Have I Done?
(NONS/MNW)
3/5

Stockholmska Hell On Wheels påminner på mer än ett sätt om Pixies. Jag hade lite svårt att uppskatta Pixies till fullo när det begav sig, mest för att deras stil var så lynnig och opålitlig. Okej, det kanske inte är så roligt med band som låter likadant på skiva efter skiva, men samtidigt så tycker jag det är jobbigt med hundraprocentiga svängningar mellan stilar och olika humör. Jag gillade Pixies när de skrev melodidrivna punkdängor och kanske inte så mycket när de gick på halvfart och prioriterade bort melodierna.
När Hell On Wheels är som bäst är de riktigt bra. Jag har länge haft den första låt jag hörde med dem, låten The Soda på en splitsingel 1998, som min personliga favorit ur deras katalog, men på nya skivan finns flera potentiella ersättare. Förutom den inledande She Was A Milkman… som nog mer går bortom mitt förstånd än är dålig, så är det en imponerande samling nervvrak till poplåtar som inleder bandets andra album Oh My God What Have I Done?. Pixies ekar i mitt huvud igen förstås, men jag känner även att nerven och den nästan naiva lekfullheten påminner om Bear Quartet i sin ungdom. Det är som vanligt inte fråga om verser och refränger, men ändå så måste jag nog säga att Hell On Wheels aldrig har låtit mer direkta än så här. Problemet som kan dyka upp är ett deras mest uppenbara fans är folk med stora skivsamlingar som kanske grymtar om att det här redan gjorts och drar igång ett namndroppar-race. Jag hoppas inte det blir så för Hell On Wheels bygger en behövlig bro mellan postpunken och ZTV.

Roger Gunnarsson

Bad Cash Quartet
Midnight Prayer
( Warner)
3/5

Detta är uppföljaren på den stora revanschskivan, där Bad Cash Quartet återvände till samma skivbolag som sparkat dem och gav ut en sträng med singlar om stora dagar som var i stundande. På Midnight Prayer ställer sig bandet frågan vad meningen var med att göra revansch överhuvudtaget. Skivan kan delas upp i två delar, en där deras funderingar håller sig på rätt sida om vad som är relevant och en där de blir navelskådande med trevande verser som inte leder någonvart. I de positiva ögonblicken spelar bandet en sorts allsångsindie i en fåra upptrampad av Broder Daniel och tidiga Håkan Hellström. Bad Cash har dock tillfört en känsla av andlighet i den storslagenhet och härlighet som finns i det sätt bandet färglägger de enkla texterna; texter om kärlek och gemenskap eller saknaden av densamma. Att bandet då tar steget ut och gör en cover på en psalm eller använder frälsningsarmégitarrer känns naturligt och går bra ihop med deras existentiella funderingar. De sämre ögonblicken glömmer vi bort. Man måste våga för att lyckas och ibland kan det gå riktigt fel. Låt oss nöja oss med att be en bön av tacksamhet till personen som uppfann den programmerbara låtordningen.

Björn Gylling

Deep Purple
Bananas
(EMI)
4/5

Ett Deep Purple utan både Ritchie Blackmore eller Jon Lord? Jag blev skeptisk redan när gitarrlegenden Ritchie hoppade av för nästan tio år sedan. När nu rockorgelns härskare Jon också avlägsnat sig, och därmed lämnat trummande Ian Paice som enda kvarvarande originalmedlem, kan det verkligen fungera?
Jajamensan, inga problem här inte. För vad skulle ett band kalla sig som innehåller Paice, Roger Glover och Ian Gillan, om inte Deep Purple? Och vad skulle man kalla sig när Purplesoundet är så djupt rotat som på Bananas , om inte Deep Purple? För det är precis vad det handlar om. Den tuffa, bluesbaserade ljudbild som varit Deep Purples egendom alltsedan det sena sextiotalet, den finns överallt här. Här och där suggestivt, nästan proggigt, ofta med glimten i det gillanska ögat. Och hela tiden med strålande musikerskap: nykomlingarna Steve Morse och Don Airey visar inte minst i titellåten att de är värdiga ersättare till kolosserna. Och den som vill bli överraskad får också sin dos. Never a Word och Haunted är emotionella Deep Purple som de aldrig låtit förut.

Daniel Reichberg

Mechatronic
Promises From The Past
SpaceLab
3/5

Den rådande kommersiella trenden av 80-talsinfluerad syntpop borde rimligtvis dra med sig några av de riktiga nutida syntbanden in i mediernas rampljus, men av någon anledning har det förblivit en subkulturell falang med kulmen på Arvikafestivalen. Uppsaladuon Mechatronic ligger precis mitt mellan retrosyntpop a la 2003 och industrimörker a la Marilyn Manson.
Personligen skulle jag gärna se att dragkampen vanns av syntpopen, för så länge debutskivan Promises From The Past är
instrumental gillar jag det verkligen. Jag själv har mina musikaliska rötter i 80-talets syntpop, men kan nog inte skryta med att vara speciellt uppdaterad på vad som händer i genren idag. Därför känns det tryggt att varje gång jag hör ny musik i genren så låter det tämligen ouppdaterat. Det som var futuristiskt och tekniskt avancerat 1982 är idag retro och görs med lätthet på en hem-PC. Den här skivan är utan tvekan ett verk av diverse mjukvaruprogram till hemdatorer, och det märks tyvärr. Även om jag gillar ljudbilden väldigt mycket så är varenda ton så genomtänkt och säker att det på sina ställen blir aningen för ospännande.
Mecotronic har inga hits. Inga potentiella mobilsignalscovers. I stället riktar man sig direkt till scenen, och där tror jag de kommer att gå hem.
Jag har personligen lite svårt för sången. Den är utmanande och dramatisk, men känns tyvärr mer som Scooter än Atari Teenage Riot. Det är lite synd, för i kontrast till den smakfulla musiken ger det en närmast parodisk dimension.

Roger Gunnarsson