Skivrecensioner

Belle Sebastian
Dear Catastrophe Waitress
(Rough Trade/Border)
4/5

Belle Sebastian tar ett stadigt tag om den musik från det sena sextiotalet som de älskar - det är den mer schlagerorkestrerade popen från namn som Bacharach och Gainsbourg som är i fokus denna gång - och efter flytten till nya skivbolaget så har de också fått pengar nog för att fylla studion med stråkar, klockspel och blås. Det fungerar fantastiskt bra. Låtarna har ett sväng som B S aldrig medvetet lyckats med tidigare, man kan nästan säga att de blivit säkra på sin egen förmåga. Detta är, som alla förstår, lite problematiskt när man är flaggskepp för osäkra popmänniskor över hela planeten. Omslaget pryds utav den Catastrophe Waitress svenska 19-åriga tjejer som delar en etta i London med kackerlackor och fem andra rädda vegetarianer brukar få finna sig i att bli. Det är här B S har kommit in och sagt att man kan vara helt misslyckad, arbetslös, blyg och fattig men ändå vara värd att älska, detta har också varit en del utav bandets historia. En del av det otroligt vackra med B S var att det tycktes vara slumpen som förde dem samman och att de spelade musik för att det var det enda de kunde göra, även om de själva inte tyckte att de var särskilt duktiga. Nu gör de plötsligt bredbenta (nåja) Thin Lizzy-pastischer och sjunger om sex i kontorsmiljö. För mig som älskar det gamla B S, bäst representerat på andra skivan If You re Feeling Sinister , känns det lite ledsamt. Men de två senaste skivorna har visat att bandet behöver en nystart; Dear Catastrophe Waitress är denna nystart. Det lättaste sättet att närma sig skivan är att inbilla sig att det inte är Belle Sebastian, utan ett annat skotskt popband med fina melodier, fantasifulla arrangemang, vacker stämsång, intelligenta texter och sina små rum fyllda med böcker och vinylskivor. Dock har Stuart Murdoch kvar sin röst. Ibland, som när han kommer in i andra versen i Asleep on a Sunbeam , är allt precis lika vackert som förr.

Björn Gylling

Peaches
Father fucker
(Kitty Yo/Playground)
5/5

Peaches är en kanadensisk feministisk sexgudinna som, precis som Iggy och Bowie, flyttat till Berlin för att där göra den mest uppfriskande punk som hörts sen Helen Loves Beat him up . Hon är influerad av enkelheten i tidig punk och hip hop, låtarna på Father fucker består av bara trummaskin och ibland ett väldigt minimalistiskt komp över det, kanske bara en baston, lite elektroniskt oljud eller ett enkelt gitarriff. Detta gör inte låtarna sämre, tvärtom, det understryker bara Peaches geni - det finns inget som är svårare än att veta exakt hur lite som behövs. Men dessa låtar hade inte varit så överväldigande om det inte varit för att Peaches är en av de största rock n roll-sångarna någonsin (vilket märks när hon munhuggs med gästande Iggy Pop i Kick It ). Hon har en känsla för timing och ett samspel med sina rytmer som är totalt - hon är ett rytminstrument. Denna rytmik går dock inte ut över hennes förmåga att uttrycka sig med texterna, de är fyllda av attityd och intelligenta variationer på temat knulla, vilket också visar vems sexuella revolution det är dags för. Det är sådan här musik som gör att man blir glad att man lever nu.

Björn Gylling

Grass Dancer
Let Them Shine
(Anna Records)
3/5

De här killarna har lyssnat på Byrds tänker jag så fort The Lines She Wrote snurrar igång. Snubben gillar nog Neil Young en smula, funderar jag sedan, och jag hinner precis undra ifall Dinosaur Jr var idoler för tio år sedan, innan min tjuvlyssnande mor ropar ojojoj, vad han försöker låta som Leonard Cohen Men några direkta copycats vill jag inte påstå att Uppsalabandet Grass Dancer är.
En egen nisch tycks de ha funnit, glädjande nog, eftersom denna genre - nånstans mittemellan singer/songwriter och snällt mangel - tenderar föda fram rätt så anonyma dussinsnubbar. Andreas Bohman (för det är väl han som sjunger lead?) har en karaktärsstark, om än något repetitiv röst, och de ackompanjerande musikerna presenterar gott hantverk. Allra bäst är Let Them Shine när vi når näst sista låten Corsica, med ylande slidegitarr. Hade hela skivan hållit denna kvalitet, så hade både ett och annat högre betyg varit rätt.

Daniel Reichberg

Johan Heltne
I väntan på gryning
(Hemlandssånger/Naxos)
3/5

Van Morrissons Astral Weeks , en eftertänksam Thåström, sån där svensk vemodsjazz och trubadurtradition. Johan Heltne verkar inte ha några gränser när det gäller pretentioner, texterna känns skrivna i stearinljusljus med ett glas rött på en folkhögskola långt ute på landsbygden. Han uttalar orden med eftertryck, å strrräcktta arrrmar famllarrr blintt bland molnen , för att understryka hur viktiga de är. Han använder många adjektiv, allitterationer och andra saker som ska göra texterna vackra. Han säger saker som jungfrulig blick , herrelös slav och törstande strand . Jag har sett månen både en och två gånger, men jag har aldrig känt att den bäst beskrivs som i full flämtande brand .
Alla de utsmyckningar som Heltne ger sitt språk tar det längre från verkligheten och det känns som att de är mer där för att visa att han har ett fint och poetiskt språk än för att egentligen säga något. Låt inte detta ligga honom i fatet allt för mycket, Jungfru Maria är en väldigt vacker låt och Stilla Natt har just den där rastlösa nattliga energin som jag tror att han ville fånga. Om man uppskattar sin Winnerbäck utan Springsteeninfluenser så tror jag att denna skiva kan passa som hand i handske.

Björn Gylling

e.s.t.
Seven Days of Falling
(EMI/Diesel)
4/5

Återigen visar Esbjörn Svensson med polarna Magnus Öström och Dan Berglund hur mästerlig trion är på att ständigt förnya jazzens uttryckssätt och former. Gruppens tioårsjubileum firas med ett album där lyriken kompletteras med en självsäker tuffhet som inte räds några nymodiga angreppssätt. Som en jazzens heliga treenighet fortsätter de upptäcktsfärden i sin egen genre. Ur de enklaste melodiska teman utvecklas laddad musik där alla anslag verkar noga övervägda och meningsfulla. Inget är överflödigt, inget är bristfälligt. Det svänger om musiken oberoende av tempo.
Störst intryck på flera plan gör Believe Beleft Below som är fascinerande enkel. Trots stillsamheten som återfinns på flera delar av plattan infinner sig aldrig någon känsla av likgiltighet. Med både allvar och lekfullhet i ett tight samspel når musiken som vanligt utanför jazzens gränser. Det är en fröjd att lyssna på oförutsägbar musik där ingen låt liknar den andre utan snarare kan liknas vid ett unikt hantverk.

Nina Fredriksson

Bo Kaspers Orkester
Vilka tror vi att vi är
(Sony)
3/5

Det har gått tio år sedan Bo Kaspers Orkesters första album Söndag i sängen släpptes. På sätt och vis knyter de nu ihop säcken med ett album som har en känsla av just en söndag i sängen. Ordinärt, lite segt och ganska odramatiskt. Som skivhyllans charmiga hustomtar befäster de fortfarande sin naturnära tjusning. Fast den här gången får charmen ge vika för alltför mycket flirtande med mainstreamfåran. Den dimma av laidback jazz som funnits tidigare har luckrats upp och får lämna plats åt en mer samlad ljudbild utan främmande inslag. Texterna överträffar dock musiken. Den ödesmättade melankolin sedd ur en snart medelålders mans perspektiv och kriser känns igen. Titelspåret är ett riktigt jantelagsfrosseri och även den musikaliska höjdpunkten. Bo Kaspers Orkester vinner fortfarande i längden, men det är dags för dem att gå upp ur sängen och vakna på riktigt.

Nina Fredriksson