Skivrecensioner
Broder Daniel
Cruel Town
4/5
(Dolores/Virgin)
Jag skulle kunna fylla den här recensionen med fakta om hur Broder Daniel delat landets popvänner i två läger, och hur efterlängtad den här skivan är av många, men eftersom detta inte är en tidning som tvunget recenserar skivor samma dag de kommer ut så antar jag att ni läst om det i alla kvällstidningar som ofta brukar välja att citera promotionbreven rätt friskt.
Cruel Town är Broder Daniels fjärde album, och i min värld har de gått från att vara ett otroligt liveband men inte så kul på skiva till ett band som lärt sig skriva utomordentliga poplåtar utan att tappa sin själ och sina ideal. Okej, det är aningen svårare att ta texterna om hur svårt det är att vara ung på allvar från ett band som nu närmar sig 30-årsgränsen, och som väl faktiskt (åtminstone ekonomiskt) borde fått ett uppsving sedan allt startade för runt tio år sedan.
Men stålars är ju förstås inte allt. Henrik Berggren är talesman för en generation ångesttyngda tonåringar med Skunk-dagböcker, och jag tror faktiskt det alltid kommer finnas plats för både honom och Broder Daniel i missnöjda tonårshjärtan. Visst, det är inte många ungdomar som nickar förstående till Niels Jensen eller Reeperbahn idag, men trendångesten från det tidiga 80-talet speglade en mycket mer tidstypisk bild av ungdomar, och den nyromantiska ådran som fanns i allt det där känns idag otroligt främmande för de flesta.
Nu kan jag förstås ha fel, men det känns som om Broder Daniel talar ett mer tidlöst språk. Många av dagens fans var sju år när de första skivorna kom, men ändå är de idag lika vägledande (eller kanske snarare tvärtom) för vilsen ungdom på drift.
Broder Daniel år 2003 är ganska långt ifrån hur de lät 1995. Berggren, som en gång i tiden rörde sig i en gråzon mellan tonarter, prickar idag nästan varenda ton och låter på sina ställen lite som Ola Håkansson gjorde i Secret Service. Om det är bra eller dåligt får kidsen bestämma, men i min bok är det solklart en fjäder i hatten. Och det som en gång i tiden var enkla tvåackordslåtar som enkelt kunde spelas även med all sorts berusning i kroppen, är det idag finurliga gitarrslingor och ofta enkelt geniala melodier. Lite av punken går förstås förlorad i det nya vers-refräng-systemet, men det som hade kunnat bli ren Oasisdekadens har i stället blivit en ganska så perfekt blandning av den gamla tidens vi-mot-dom-urladdningar och den nya tidens radioalternativa popdängor.
Skillnaden mellan Broder Daniel och vedervärdiga Bad Cash Quartet är att jag tror på de förstnämnda. Även om listan av låttitlar känns som en Rutles-variant av de tidigare skivorna, så känns det att det är innerligt och det gör att Broder Daniel kommer undan med det mesta. Inledande titelspåret Cruel Town är en otroligt bra låt med hälsosamt punkig produktion och massor av fina melodislingor som vi aldrig hade kunnat få höra från det här bandet för tio år sedan.
Shoreline har ju de mest initierade fansen gått omkring med i lurarna ett tag, efter att bandet spelade den i Sen kväll med Luuk för över ett år sedan. På albumet finns det några snarlika låtar, som jag nog tycker är aningen vassare. Vissa av låtarna bär en lite folkrockig klang (tänk Over the hills and far away ) som jag kanske hade tonat ner om jag fått bestämma, men allt det där är finlir som jag hittar när jag letar fel.
Såklart är det mycket av samma sak (nästan samma ackord i de flesta låtar till exempel), men det bestående intrycket blir ändå att Cruel Town är precis så bra som halva Pop-Sverige hoppats på.
Roger Gunnarsson
The Strokes
Room On Fire
1/5
(RCA/BMG)
Tiden går fort. Det känns som ganska nyligen men det var faktiskt två år sedan som hypen av The Strokes var som hetast bland dem som brukar gilla att skriva folk på näsan om vad som är rätt och fel inom musikvärlden. För mig blev det då en blandreaktion som slutade i någon slags likgiltighet. Bandets poserande och deras självgoda orerande gjorde mig spyfärdig, men det fanns bitar i det musikaliska som ändå tog sig över rock-snitt, och framför allt då sättet melodierna rörde om bland rockklyschorna genom att faktiskt innehålla en del sällsynta mollnyanser.
Två år senare sitter jag med Strokes andra skiva i mina lurar, och det mesta är ärligt talat tämligen värdelöst. Jag tyckte redan debuten var trist i överkant, men nu känns det som den i alla fall stundtals hade spännande melodier och en nerv som jag helt saknar på nya skivan Room on fire. Singeln 12:51 beskriver det mesta av problemet. Själva ljudbilden finns kvar. Den där kaxiga ni vet. Men precis som med Oasis på ålderns höst så verkar låtskrivandet och passionen vara som bortblåst. På två låtar finner jag någon slags melodi och spänning; The end has no end och balladen Under control som väl är så nära debuten man kommer.
Gäsp
Roger Gunnarsson
Differnet
Come on and Bring Back those Brjokén Sounds of Yore
3/5
(Friendly Noise)
Differnet försöker kombinera pop med glitch - glitchpop. Glitch är ett sätt att utforska vad som är musik. Genom att använda slumpmässigt framkallat elektroniskt brus som musik ställs frågor om vad som egentligen är musik och var gränsen mellan oljud och ljud går. Pop tror jag att de flesta har ett grepp om vid det här laget. Den popgrund som Differnet står på är enkla repeterade slingor av piano eller gitarr med Anna-Karin Brus ( ) enkla repeterade sångmelodier över.
Till detta finns ofta en trummaskin och allehanda elektroniska ljud. För att glitcha upp det har därefter alla ljud behandlats, gått genom filter och förvrängts. Elektroniskt brus, knaster och skrapande går i vågor - från att ligga och puttra i bakgrunden till att stiga upp och skrika ut i rundgångssymfonier som får mig att grimasera och nästan ta av mig lurarna. Men snart dämpas smärtan och ännu en lugn lunk av enkel melankolisk pop går igång. Det inte bara brusas på pin kiv, även de instrument jag redan nämnt utsätts för filtrering och förvrängning. Är det fortfarande en gitarr om det inte låter som det längre?
Det finns hos Differnet en vilja att utmana och ställa nya frågor om vad som är pop. Bandet har i intervjuer talat om att man måste få lyssna på musik intellektuellt och inte bara med känslor. Personligen ser jag intellektuell nyfikenhet som en känsla bland andra och Differnet väcker inte riktigt den till liv hos mig. Kanske om jag känt lite mer att deras popdel hade varit starkare. Kanske är jag bara tråkig och konservativ. Hursomhelst ska de ha plus för att de samplat den där enorma fågelskocken som får Höst-Uppsala att bli del av en Hitchcockfilm.
Björn Gylling
Laakso
I miss you, Im pregnant
4/5
(Adrian Recordings)
Något som är väldigt viktigt för svensk pop är att den självkänsla som finns bibehålls och fortsätter att utvecklas. För att detta ska hända måste även kritiker och, allra viktigast, publik inse att i lilla Sverige finns en bred och spännande musikscen som gör skivor som inte bara är bra för att vara svenska, utan bra för att vara överhuvudtaget. År 2003 har två av mina absoluta favoritskivor släppts - the Knifes Deep Cuts och Radio Departments Lesser Matters - och bakom dessa finns en uppsjö med artister som nästan når dit för mig och som har potential att göra det för andra. Till dessa hör Laakso och en stor del av förklaringen till detta är Markus Krunegårds röst. Han sjunger med en känsla för frasering och rytm och undviker att fastna i det engelska språket, han har självförtroendet att uttala ord så de passar rytmen och melodin istället för att bli tungfotad (som en viss bolagskamrat). Han vågar utnyttja det speciella med sin röst - en viss antydan till gnällighet - vilket gör honom unik och mer personlig. Låtarna går sömlöst från små personliga betraktelser i vaggviseverser till stora gester i refränger där Markus tar i så det immar på glasögonen. Grunden är Markus gitarr och sång, bandet består av trummor, bas och en skallig kille som spelar udda instrument - kanske lite trombon eller dragspel. Hur producenten Jari Haapalainen fått det att låta indie-Spector vet jag inte, men det är en fantastiskt producerad skiva. Jari har plockat fram och vågat understryka det storslagna som jag inte tidigare sett hos Laakso - de stora gesterna, betraktelser om midnattssolen över Tornedalen, norrskenet - samtidigt som ursprunget finns kvar: Markus som viskar texterna för sig själv, ensam på sitt rum.
Björn Gylling
Helen Sjöholm Anders Widmark
Genom varje andetag
3/5
(Universal)
Ett samarbete mellan erfarna artister, vars musikaliska vägar aldrig tidigare korsats, borde resultera i något utöver det vanliga. Resultatet i fallet Helen Sjöholm och Anders Widmark är en inte helt bekant musikform där musikal möter jazz och visa möter blues. Uppsalasonen och jazzpianisten Anders Widmark närmar sig som vanligt musiken med utvikningar mot blues och ibland är inte gospeln långt borta. Sjöholm känns också igen då hon sjunger på sitt raka och till synes lite spända vis. Hon bjuder inte på någon sång i jazzens anda, utan håller kvar musiken i visans och musikalens tecken. De matchar varann riktigt bra med sitt raka uttryck och energiska musicerande. Widmark står för materialet, vars höjdpunkter är Sylvesters resa och Sakta stiger solen. Den senare har fått sig en rejäl uppfräschning jämfört med den tidigare inspelningen med Sara Isaksson. Bitvis svänger det så in i bänken med till synes enkla medel. I sällskap med Widmark på piano finns en kontrabas och trummor. Stråkpartierna som överraskande dyker upp lite här och var känns dock malplacerade och överflödiga.
Dessutom hade det inte skadat med ett par fler bidrag i uptempo-stuket, då dessa mer än balladerna, tillåter framförallt Widmark att visa vad han går för.
Sjöholms och Widmarks korsbefruktade talanger uttrycks i enkelhetens tecken. Summan av två kvalitetsartister borde emellertid bli större. Kanske hade en tydligare musikalisk inriktning behövts för att befästa deras gemensamma ådra.
Nina Fredriksson
Unitary
Second To None
2/5
(Off Label)
Ibland kan det vara svårt att bestämma sig för vad man tycker om en viss musik innan man vet intentionerna med den. Jovisst, en bra låt är en bra låt och allt det där, men
ibland hamnar musik verkligen i ett gränsland där man måste veta mer för att kunna bedöma den på rätt grunder. Johan Hansson ligger bakom Uppsalabandet Unitary, och ovetande om preferenser och intensioner så är det svårt att veta om jag ska föra min tankar till instrumental mtv-techno (Darude och sådant) eller åt det futuristiska syntpopshållet. Jag väljer det sistnämnda och kan konstatera att Unitarys 8-spårs-cd Second To None får lite samma typ av motstånd som Mecatronic fick i mitt huvud för några veckor sedan.
Rent instrumentalt gillar jag det. Det är behaglig syntpop med snygga harmonier och tonartsresor. Tyvärr så är det sången som gör att jag inte går igång riktigt. Den är varken dålig eller falsk, men känns lite krystad för att liksom bli som syntsång ska vara, och blir mer irriterande än effektiv. Instrumentalt låter det lite som om Vince Clarke skulle ge sig på klassiska verk, för jag får intrycket av att en klassisk musik från framför allt Östeuropa har spelat en roll i låtskrivandet.
Roger Gunnarsson
