Skivrecensioner
Last Days of April
If You Lose It
2/5
(Bad Taste)
Utan att vara speciellt vetenskaplig har jag alltid buntat ihop Last Days of April med band i den vaga ledsna-pojkar-födda-runt-77 -genren. Ni vet EP s Trailer Park, Isolation Years, Laakso... listan fortsätter i det oändliga.
I stället för att få mina fördomar krossade kan jag snabbt konstatera att jag varit ganska rätt ute. Blanda med en hälsosam dos Popsicle och du har en ganska bra bild av nya skivan If You Lose It . Nu kanske jag låter raljerande i mina beskrivningar, men det är inte illa menat. Last Days of April får mig väl inte på fall direkt, men det är samtidigt en ganska trevlig popplatta som i tomrummet efter swindiebanden från mitten av 90-talet trots allt fyller en funktion. Frågan är väl bara om det finns någon publik för den här typen av pop idag. Bäst på skivan är för övrigt den mest skamlösa Fredrik Norberg-kopian, Do For Two .
Roger Gunnarsson
Iced Earth
The Glorious Burden
3/5
SPV/Playground)
Det förekommer inget som helst nyskapande på denna skiva. Iced Earth spelar traditionell metal, såsom vi vant oss vid att höra den under åtminstone de senaste tio åren. Melodiöst i Maidenskolan och samtidigt småthrashigt. Nykomlingen Tim Owens (före detta Ripper Owens i Judas Priest) är ett kliv uppåt, tack vare sin osedvanligt starka falsettpipa och vilja till growl där sådant passar sig, men han tillför inget nytt, musikaliskt.
Men vem har sagt att all musik alltid måste vara nyskapande? Bandbossen Jon Schaffer kan det här med att ställa i ordning kvalitetsmetall, och gillar man sådant, då gillar man The Glorious Burden. Småkul teman dessutom; blandade detaljer ur USA:s historia, med en superlång trilogi om slaget vid Gettysburg som pricken över bajonetten. Ibland är Schaffer larvigt patriotisk (give me liberty or give me death/Ill fight to my last breath), men i det stora hela är han en god historieberättare med penna och gura i vardera handen.
Daniel Reichberg
Granada
Let the weight slide off your shoulders
3/5
(Look Left/V2)
Jag var en gång i tiden ett av få fans till det svenska bandet Mismates. Hopplöst ignorerade i media var de något slags svenskt The Sundays, som i sina ljusaste stunder gjorde otroliga poplåtar. Delar av Mismates bildar sedan några år mer framgångsrika Granada, som kanske blivit mest namnkunniga på att ha gjort musiken till en tv-kampanj mot mobbning i skolan. Jag vet inte varför, men jag har aldrig blivit riktigt bekväm i deras sällskap. När de spelade förband till Belle Sebastian gick det att skära luften i tärningar av den tryckta stämningen under Granadas pretentiösa framträdande.
Kanske är det med det spektaklet i bakhuvudet som jag faktiskt blir ganska imponerad av nya skivan, Let the weight slide off your shoulders .
I sin bästa stunder på nya skivan låter Granada lite som skotska Camera Obscura, som i sin tur är något slags syskonband till Belle Sebastian. Det är bra melodier, och en ganska bra variation mellan låtarna, men ändå så tappar jag tyvärr fokus efter två-tre låtar. Vet inte vad som orsakar det egentligen, men jag tror att det är just Granadas milda uttryck som gör att man släpper koncentrationen. Så här på skiva känns det i alla fall inte fullt lika pretentiöst som på scen, och då och då finns här otroligt fina melodier som faktiskt kompenserar mycket av restens oförmåga att nå in i huvudet.
Roger Gunnarsson
Rickard Sjöberg
Regnperiod
2/5
(Egen utgivning)
Det kanske är jag som har fel. Uppenbarligen stör det inte Winnerbäcks popularitet att han gör en cover på Hum Hum i Humlegårn , en låt som symboliserar sista dödsryckningarna för proggrörelsen och som har den där rättframma ironifria stilen. Winnerbäck verkar bara ha tänkt: Den här låten är fin och har ett budskap som passar mig , och hans publik tänkte likadant och tog emot den med öppna armar. Så här kan man sitta och ironisera över att de inte förstår, att de borde tänka en gång till. Inte bryr sig de om det. Rickard Sjöberg (inte hallåan på TV4) har samma raka proggstil på texterna. I Tändsticksfabriken flyttar huvudpersonen till huvudstaden, jobbar med media och har inte tid att hälsa på gamla vänner samtidigt som industrisamhället knakar i fogarna. Låtarna är centrerade kring Sjöbergs röst och akustiska gitarr, vilket funkar utmärkt i elva minuter långa Vildhästar , där Sjöberg gör en hyllning till Van Morrissons Astral Weeks , kompad av ståbas och jazztrummor. Här bränner hans röst till, medan den på resten av skivan är svag och opersonlig. Sjöberg handskas med laptops också och det är hans elektroniska bakgrunder som gör störst intryck; instrumentala Olstorp är alldeles förtjusande med samplade skogsbäckar och smådjur, och försöket att kopiera Kent i Ett fullkomligt underbart straff (smaka på den titeln, Jocke Berg) är verkligt imponerande - förutom texten, sättet han sjunger den på och Kent-gitarrerna som kommer in mot slutet, då.
Sjöberg har definitivt talang, men saknar skärpa, vilket gör att Regnperiod mest består av transportsträckor och halvlyckade försök. Olstorp kommer jag återvända till dock.
Björn Gylling
Bobby Conn
The Homeland
2/5
(Thrilljockey/Border)
Bobby Conn har blivit seriös, det kunde skönjas redan i dyningarna från förra skivan Golden Age då Conn förklarade att han inte alls var satanist, utan att han bara utgav sig för att vara det för att störa den kristna amerikanska högern. Nähä. Om man måste förklara sin satir för att göra den rumsren bland sina eventuella lyssnare så kanske det inte är någon vidare satir. Conn tar på The Homeland upp spännande ämnen som att det är fel med krig och att det är dumt med silikonbröst och att den amerikanska drömmen kanske är lite snurrig. Allt på samma lättrimmade rader och med klara och tydliga pekpinnar så att vi lyssnare slipper tänka själva. Det paradoxala är att Conn genom att ge sin publik lättsvalda munsbitar sällar sig till just den konsumerism som han kritiserar: Låt oss se, jag är lite vänster och rebellisk och så, vilken platta ska jag köpa som cementerar min världsbild? Jag vet, Bobby Conn Då kan jag vara rebellisk och lite udda samtidigt som jag slipper tänka Toppen Well, just because youre against the war doesn t mean youre Michael Moore säger jag.
Musikaliskt så rör sig The Homeland hemvant mellan diverse stilar från den senare delen av 70-talet. Glam blandat med disco och hårdrock. Det är extremt kompetent gjort och Conn lyckas låta ganska lik David Bowie, för att i nästa låt sjunga i falsett till discostråkar som sitter perfekt. Jag älskar pastisch, men Conns går inte fram. Det är den där naggande känslan av att de som gör det här inte älskar det och de försöker lura mig som hindrar mig. Jag kanske går på all annan reklam, men Conns försök att branda sig in i min musiksamling misslyckas. Om det här vore Plus och jag var Sverker så hade soptunnan stängts om The Homeland nu. Släck ljuset, rulla eftertexterna.
Björn Gylling
