Skivrecensioner

Brainpool
Junk - A Rockopera
(Junk/Playground)
3/5

Det har pratats om den i några år, och just när jag kanske trodde att det bara var en vag idé som ryktesvägen utvecklats till ett stort projekt kommer den ut, Brainpools rockopera Junk. Lite märkligt är det allt att de fortsätter använda namnet Brainpool, med tanke på bandets historia som omslagspojkar för swindievågen på 90-talet, men det är väl egentligen inte konstigare än att Brian Wilson formade sina mästerverk under Beach Boys-namnet långt efter att det var färdigsurfat.
Jag älskade Brainpools första skivor. Kanske för att de bröt av så bra i den värld av drogromantik och stroboskoprock som dominerade indiepopen på det tidiga 90-talet. Jag hade så svårt för band som Spacemen 3, Verve och Swervedriver, och blev så glad att Brainpool gjorde opretentiös musik som i 90 procent av fallen gjorde mig glad. Brainpool 2004 är varken några glädjespridare eller några opretentiösa popglin, men det kanske man inte ska förvänta sig av rockmusiker som gott och väl upplevt sin 30-årsdag.
Jag vet inte vad det är med rockoperor, men det vilar förstås något otroligt pretentiöst med att göra en lång och sammanhängande rockskiva. När Doktor Kosmos gjorde sin Eva s Story kändes det som att det fanns en viss glimt i ögat över forumet, och jag hoppas nog innerst inne att stora delar av Junk också är gjord på skoj. Eller åtminstone med lite distans. Det tror jag faktiskt den är, för gamla Brainpool gillade att skriva kluriga låtar om vanliga människor lika väl som cyniska popdängor om skivbranschen, och det är ju någonstans däremellan som Junk landar. Rent musikaliskt så spänner det över hela rockoperafältet. Jag har väldigt svårt för progressiv 70-talsrock, och får lite svårt att uppskatta den delen av skivan som lutar åt hård- och krautrockshållet. Här finns ingen klassisk Brainpool-ba-ba-ba såklart, men väl några riktigt fina poplåtar. Den ibland lite unkna känslan av 70-tal ligger och pyr lite varstans, men ofta är melodierna och infallen tillräckligt många och roliga för att det ska kännas någorlunda kul. Det låter lite som de poppigare bitarna av glamrocken. Jag tänker på Steve Harley eller Suzi Quatro.
Så visst, det är kul, bra och ibland vill jag höra en låt flera gånger i rad. Men frågan är hur mycket man spelar en skiva som den här. Hittills har den gått fyra gånger, och jag känner mig som på väg ut från en mongolisk barbeque.
Roger Gunnarsson

The Flower Kings
Adam Eve
(InsideOut/Border)
4/5

Swedish Family
Vintage Prog
(Helicon House)
4/5

Efter att ha premiärlyssnat på Uppsalas proggrockaristokrater Flower Kings nya verk känner jag mig som ett frågetecken. Var finns alla de senaste årens stora svängar åt hårdrock, fusionjazz och alla möjliga andra musikaliska uttryck? Nä, det här var väl inte så mycket att hänga i gran…
Men likt tjuren Ferdinand blir Adam Eve större. Och STÖRRE Här finns korta och ytterst attraktiva instrumentaler. Här har vi A Vampire’s View, en mörk, Andrew Lloyd Webbersk musikalaria. Vi har titellåten, inte alls olik King Crimson. Här hittar vi trallig pop, och vad vore väl en Flower Kings-skiva utan långa episka stycken, à la Yes och Genesis, så säg? Roine Stolt och Tomas Bodin leker och dansar över gitarr och klaviatur, medan Hasse Fröberg excellerar som vokalist. Ett stort dock, dock: Jag ser helst ett Flower Kings som tar ut svängarna ordentligt, och inte bara gör förträfflig musik. Glöm inte att spretighet är ett positivt begrepp
Flera av de svängar jag saknar finner jag i stället hos Swedish Family, ett band som - ifall man får tro nämnde Bodin - bildades i brytpunkten mellan 60- och 70-tal, därefter släppte album som Success in Moscow, Even Harder och Sorry But I Have the Flu, varpå de gick upp i rök. Vilka personer som egentligen döljer sig bakom Swedish Family står höljt i dunkel, men Bodins egen medverkan står bortom allt tvivel, och mycket talar för att 70-talsinspelningarna i själva verket stammar från 2004 Oavsett vilket, är detta manna från himlen för alla som älskar 70-talets proggideal, med tunga gitarrer, lysande solon, gripande melodier, fullpepprad klaviaturarsenal, dragspel, blås, tvära kast, gôtt sväng och en hel massa folkmusik i botten.
Daniel Reichberg

Coldhearts
She Kissed The Gun
(Jepproductions)
2/5

Det är något rart med band som är totalt ocoola. Jag vet egentligen alldeles för lite om Coldhearts för att kalla dem någonting, men när jag lyssnar på deras 6-spårs EP har jag svårt att se några posörer eller trend-vindflöjlar framför mig. Bandet är en duo och har en Uppsalakoppling genom religionsstuderande Klas Thuresson. Och det är just denne Thuressons låtar på skivan som ligger mest i tiden. Tankarna går lite åt moderna (svenska) retro-singer-songwriters som Christian Kjellvander och Kristoffer Åström, och det är väl inte så tokigt, men det finns ändå en ganska tydlig skillnad i färdighet mellan dem och Coldhearts.
Kompisen Jesper Jäderkvist har solklart en större förkärlek för 60-talspop och spottar säkert inte heller på Paul McCartneys 70-talsskivor.
Blandningen blir lite lustig, men funkar.
Roger Gunnarsson

Dio
Master of the Moon
(SPV/Playground)
1/5

Tyvärr. Återuppblomstringen med Magica var en engångsföreteelse. Redan Killing the Dragon exponerade en skriande brist på nya idéer. Och nu detta. Ifall Ronnie James nu inte har en endaste ny tankegång att komma med, så kan han väl i alla fall återanvända de gamla idéerna på något fiffigt sätt? Men inte. Här och var finns ansatser till något bra, men det händer absolut ingenting. Bara i ett fåtal låtar (Living a Lie, In Dreams, One More For the Road) tränger gamla tiders kvalitet fram en liten, liten gnutta, men omedelbart pyser innehållet ut, likt en luftmadrass utan kork. Man har hört rubbet förut - dessutom vidunderligt bättre - på de gamla superklassikerna från tidigt 1980-tal. Ärligt talat har jag svårt att föreställa mig någon sätta på Master of the Moon ifall Holy Diver eller Sacred Heart finns i samlingen.
Nä, nu är det dags för Ronnie James Dio att lämna heavy metal. Sina första närmare tjugo år i branschen tillbringade Ronnie i andra trakter, så varför inte åter skänka rösten åt helt andra håll? Broadway borde bokstavligen skrika efter en sångare av Ronnies obestridliga beskaffenhet.
Daniel Reichberg

Sophie Rimheden
Miss
(Svedjebruk/dotshop.se)
3/5

Isländska Múm gjorde framför allt på Yesterday was dramatic - today is ok musik bestående av ljud som kändes direkt hämtade från karga isländska ytterområden. Gruppen lät den gråkulna naturen spira mitt i magnifika inspelningar från vindpinade västkustisländska fyrar och det organiska tilläts ingå i symbios med det oorganiska.
Likt en gång Múm, söker Sophie Rimheden på nya skivan Miss sammanföra de skenbart oförenliga tu genom att omkringgärda sina digitalt nedbrusade poplåtar med interludiestycken av sammanknycklade fältinspelningar från skogen vid hennes morföräldrars gamla hus i Skåne.
För den ouppmärksamme flyter experimentet ihop till ett jämntjockt sammelsurium, ägnas passagerna bara lite mer uppmärksamhet blir skivan ett framträdande mitt i floran.
Rimhedens adelsmärke är fortsatt melodierna som hon låter födas luftiga för att sedan successivt smyckas av audioelektroniskt rymdskräp och slutligen landa i en dov och murrig produktion. Därtill har Rimheden på Miss nästan uteslutande låtit sin röst kliva ur autotunern och låter därför mindre förfalskad och därmed falskare än tidigare, något som förstärker en för henne tilltalande punkattityd och dessutom lösgör henne ur elektroniken.
I stället för den könlöshet som ofta förknippas med electronica (märkligt nog oftare i nedvärderande termer än som välkommet alternativ i en alltmer vulgosexualiserad samtid), vill Rimheden snarare verka för det könsligt obestämbara genom att använda gästande killröster på samma sätt som manliga producenter använder tjejvokaler. De två duetter som detta resulterat i är välkomna inslag medan Over med sin Missy Elliott-minnande rap kränger betänkligt och faller ur samlingen av varsamt strödda poppärlor. Dock är Over en bagatell jämfört med skivans enda rejäla misslyckande: konvolutet, som med en Paintbrush-tecknad datagran och därutöver allmänt rackig layout gör det omöjligt att prata om Miss som omistlig artefakt.
Björn Berglund

The Prodigy
Always outnumbered, never outgunned
(XL Recordings/Playground)
2/5

Trummorna låter som ett elektroniskt filmkungfuslagsmål genom en distpedal; syntbasen har så låg frekvens att min stackars ensamma kaktus hotar med att skaka ner från fönsterkarmen. Över detta mässar en röst om Rock och roll om och om igen.
Inget av de där brittiska nittiotalsbanden som byggde på rock/
punk uppdaterad medelst datorer känns heta idag och även om det gick att starta en karriär på enbart den nyheten (i stället för saker som … låtar t ex) så är det dumdristigt att fortsätta likadant i ett decennium. The Prodigy består idag enbart av programmeraren Liam Howlett som tar in olika hippa artister för att säga två meningar, gärna med ett rim och lite svärord i, för att sedan loopa detta i fem minuter.
Han gör allt för att vara tuff och släpper kylskåpet i bara en låt, discosamplande The way it is som faktiskt lyckas låta som något Daft Punk skulle kunna ha haft ett finger med i. Om det vore mer sånt, i stället för ironifria tuffa tillrop eller försök att låta som ett Sex Pistols för 2000-talet så skulle det kanske finnas hopp. I stället så försöker Howlett friska upp saker och ting genom att ta in bröderna Gallagher och lätt förtäckta knarkreferenser. Väldigt -95, eller vad säger ni?
Björn Gylling