Skivrecensioner
Mando Diao
Hurricane Bar
(Majesty/EMI)
3/5
Sugarplum Fairy
Young and Armed
(Columbia/BOW)
2/5
I Borlänge fanns tre bröder. Det enda den äldsta gjorde hela dagarna var att lyssna på brittisk pop/rock från sextiotalet och framåt och drömma om att själva bli lika stora som The Beatles, The Clash eller Oasis. De två yngre bröderna kikade in i broderns rum emellanåt, retades lite för att han stannade inne med sina skivor, planscher och gitarrer. Brodern slängde igen dörren i ansiktet på dem. Så småningom så bar den äldre broderns inneliv frukt, han kombinerade ett maniskt självförtroende av Gallagherska mått med viss talang, känsla för melodi och förmåga att apa efter. Detta gav honom och hans vänner skivkontrakt och vissa människor som tror att ett galopperande självförtroende är halva vägen till stjärnorna lyckades övertala andra människor att så var fallet och snart var den äldre brodern het.
Småbröderna tittade lite grumset på. De ville också träffa tjejer och bli valda till bäst klädda man av Café. Där den äldre brodern försökte låta precis som brittiska artister som försökte låta som svarta amerikaner försökte de låta som den äldre brodern som försökte låta som
ja, ni fattar.
Att försöka härma sina favoritartister, misslyckas och i stället göra något nytt är ett klassiskt knep inom musiken. Men det är inte idiotsäkert utan misslyckas i de flesta fall. Så är det för Mando Diao, även om de är fruktansvärt kompetenta, snygga och kaxiga så är det roligaste med dem att lista ut var skarvarna går i deras collage av influenser. Öppningsspåret är en ren Clash-pastisch från Give Em Enough Rope-eran passande nog kallad Cut the Rope - här skvallrar texten om att Mando Diao är mer intresserade av att verka vara lika coola som The Clash än att säga något med sin text. Detta är förvisso ett ganska intressant sätt att se på textförfattande, men det räddar inte låten från att vara humorlös pastisch (fast det är lite gulligt, pinball heter inte flipper på engelska liksom).
Sedan fortsätter skivan i samma spår och när det glimtar till, som i You Cant Steal My Love, så låter det som en bra låt av något okänt brittpopband från 1997; vilket inte var så mycket att hetsa upp sig för ens 1997.
Det finns dock talang i Mando Diao, något som märks bäst när man jämför med småbröderna i Sugarplum Fairy. De låter som ett av de allra tråkigaste brittpopbanden, säg Cast eller Stereophonic, och deras musik breder ut sig som en ruggig, tung och blöt äkta engelsk heltäckningsmatta över allt liv och gör en helt håglös - i alla fall mig. Jag tror jag måste sluta här. Jag orkar inte mer.
Björn Gylling
Testbild
The Inexplicable Feeling of September
(Friendly Noise/dotshop.se)
4/5
När Beatles spelade in Revolver var det gruppens första steg bort från att simulera sitt liveljud under studioförhållanden och mot att i stället skapa nya ljudmiljöer för varje spår till genomtänkta album. Malmöska Testbild fungerar på liknande sätt. Påhittiga experiment tycks alltid välkomna , datorer finns bara sparsmakat med i skapelseprocessen och albumet som tanke är alltid mer än ett dussin habila låtar i förutsägbar följd.
På The Inexplicable Feeling of September varvas stilfullt sydd pop med mer eftertänksamma instrumentalpartier. Allting knyts samman med ett nästan naturmystiskt anslag, främst i poplåtarnas texter men också i ljudsjokens inslag av hällregn och andra nativa dekorationer. Detaljrikedomen är i det närmaste outtömlig.
Sedan debutalbumet The Double Life of Testbild har gitarrer letat sig in i uttrycket på ett mer självklart sätt. Låtstrukturerna känns som vanligt klurigt utdragna och aningen obändiga innan man inser deras genialitet och faller huvudstupa in i förälskelsen. Musiken är aldrig sladdrig eller färdigtuggad, snarare delikat al dente rakt igenom.
Det dröjde inte länge efter Revolver släpptes innan Beatles slutade turnera, Testbild har aldrig ens börjat. Och jag undrar om vi inte trivs bäst med The Inexplicable Feeling of September på tu man hand. Som glimrande soundtrack i brittsommarpromenadens hörlurar. Även om brittsommaren av tradition infaller i oktober.
Björn Berglund
Peggy Lejonhjärta
Viskningar och Rop
(Dust Music)
3/5
Om man gör en Spinal Tap om svensk 90-talspop så skulle Peggy Lejonhjärta kunna göra soundtracket, för det är med ett imponerande sinne för detaljer som man satt ihop sin debutskiva. Allt finns med. Grabbkörerna från Håkan Hellström, andas-mellan-varje-ord-sångstilen från Jakob Hellman, rumla-runt-grejen från Lars Winnerbäck/Eldkvarn och såklart de obligatoriska geografiska referenserna (Håkan igen, Pontus Amerikanerna etc).
Där Håkan Hellström naivt famlar omkring bland referenser från kompisars blandband är Peggy Lejonhjärta mycket mer medvetna om sina val. Målvetet har man letat upp gitarrljudet från den där Stone Roses-låten, och om man tittar på de geografiska referenserna så ska det till en ny-stockholmare för att hitta så märkliga ställen att skriva om. Ta till exempel singeln Sista Styverns Trappor vars plats är ett ställe ingen borde kunna ha någon vettig anledning att passera, men som nyinflyttad till Söder blir ju förstås varje liten obskyr gata en låttitel, och varje natt av alkoholromantik och rumlande en ny sång.
Det vore ganska enkelt att fnissa lite och sparka tillbaka Peggy Lejonhjärta till replokalen igen, men saken är den att de faktiskt har en poäng ibland. När gitarrslingorna skimrar som bäst känns det som att skivan är full av Håkan Hellströms bästa stunder, men så kommer den där textraden - i låt efter låt - som gör att jag får Ulf Lundell eller Bellman i tankarna och allt är förstört. Den fina AB Stockholmshem har många poänger t ex, men faller nästan helt på grund av några små skönhetsfel som snabbt sprider sig och fläckar hela låten som pesten.
Det är ingen dålig skiva det här, men det skulle förvåna mig om jag kommer lyssna så mycket på den.
Roger Gunnarsson
Europe
Start From the Dark
(Epic/Sony)
3/5
Förutom Mic Michaelis knappt hörbara klaviaturer och den torra, mörka produktionen finns en stor och avgörande skillnad mellan Europes fem första album och detta sjätte, nämligen tillgängligheten. De fem tidigare skapelserna var så fullproppade med hooks och insmickrande Joey Tempest-melodier att man knappt hann hämta andan mellan de slagkraftiga refrängerna och riffen. Detta album, å sin sida, kräver sin man/kvinna, och blir därigenom unikt i Europes katalog. Först efter ett par, tre lyssningar börjar guldkornen ploppa upp inför ens öron, vilket visserligen brukar borga för kvalitet. Än så länge känner jag mig dock ambivalent. Några låtar, såsom de melodiösa Hero och Reason, sitter som smäckar, men avgörandet om huruvida albumet är något storverk lär dröja.
Daniel Reichberg
Saxon
Lionheart
(SPV/Playground)
3/5
Union Jack, fish chips och Gallagher-brorsorna i all ära - jag har svårt att hitta något som känns så genuint brittiskt som Saxon. Genom hela sin karriär har Biff Byford och Paul Quinn med skiftande besättning hållit sig trogna den brittiska metallen, och nu ger de ut en skiva som till titel, omslag, låtar och annonsering luktar a pint of bitter lång väg, även om deras musik medelst kulturell kontinentalförskjutning med tiden kommit att kallas allt mer tysk. OK, det var en period som Saxon försökte upprepa genrebröderna Iron Maidens och Def Leppards framgångar genom kommersialisering, men det misslyckades grovt, och sedan många år är det britmetall som gäller igen.
Witchfinder General är en högkvalitativ, riffeffektiv metallöppning, och när Saxon långt senare avrundar med Flying on the Edge, då ligger liknelserna till 1981 års storklassiker Denim and Leather mycket, mycket nära. Däremellan ges vi massor med kvalitet - särskilt titellåten är en guldklimp - som inte alls gått att klaga på ifall man endast lyssnade på de enstaka låtarna. Men de många fina riffen och melodierna till trots är Lionheart en lite upprepande skiva, vilket omintetgör den 4:a som tedde sig så självklar där i början.
Daniel Reichberg
Strip Music
Strip Music
(Playground)
2/5
Yvonne är nog ett av de historiskt viktigaste banden i den scen som idag består av Broder Daniel, pandor, Arvikaträffar och Helgon.net, men kanske inte nödvändigtvis det populäraste. Om man trilskas med att ömsa skinn för varje ny skiva, så är det svårt att få riktigt lojala fans, men jag tror att de fans av de tidiga Yvonne-skivorna blir ganska glada av att höra sångaren Henric de la Cours nya Strip Music. På debutalbumet är nämligen melodierna tillbaka. Svårmodet och ångesten likaså, men med tanke på Yvonnes sista skiva Hit that city (kanske den sämsta svenska skiva jag hört) är melodier mer än välkomna tillbaka. Om man tidigare rörde sig i något förvirrat syntpop/postpunk-land, så är Strip Music pampigare och mer pretentiöst (även rent musikaliskt) än tidigare. Uppsalabandet The Search ligger faktiskt nära som referens, men även engelsk larger-than-life-pop från 80-talet (Icicle Works, Associates etc).
Singeln Desperation är lite tråkig, men visar ändå ungefär vad det rör sig om. För tio år sedan skulle det kallas för öronbedövande gitarrmangel, men idag är nog mainstreampubliken luttrad nog att ta det här till sitt hjärta. Jag har lite svårt för den jämntjocka väggen av ångest, men melodierna är över medel i genren, och det är ju alltid nåt. Strip Music är som bäst när syntarna får mer utrymme och sången är mindre hektisk, och som mest enerverande när pretentionerna tangerar U2 och det bombastiska likaså. Därmellan är det mest okej.
Roger Gunnarsson
